En läsare skriver: ”Skarorna som tröttnat på makthavares och mediers lögner, nonchalans och mörkande växer för var dag.” Det handlar förstås om sjukvården. Men ljuger medier medvetet eller är sanningen hellre den att landets alla – stora som små – medieredaktioner är lika kringskurna av den sortens oskrivna regler och ekonomiska styrmekanismer som påverkar både vad som skrivs och förmedlas genom etern?
Iden snårskog av anklagelser och undanflykter som präglat DN:s vendetta mot Sveriges Radio har många nog inte blivit klokare. Gläntorna i skogen öppnar sig ändå mer och mer, flera det senaste året i Dagens Nyheter. Röjde Timbro nyss upp ytterligare en glänta så att fler får chans att begrunda vårt eget medielandskaps likhet med medielandskapet i mindre nogräknade demokratier, månne?
Rubriken till DN:s huvudledare den 17 juli löd: ”Självklart ska den seriösa journalistiken leva i hela landet”. Texten fortsatte: ”Mediestödsutredningen som regeringen tog emot tidigare i somras träffar i allt väsentligt rätt. Driftstödet bör avskaffas. Men vill vi att demokratin ska leva i hela landet kommer vi även fortsättningsvis att behöva stötta riktig journalistik också där den inte bär sig.”
Sjukskriv mig, jag får inte berätta sanningen!
Samma hallelujanden sprang fram lite varstans; från alla som offentligt kommenterade Mats Svegfors utredning; som sades vilja rätta ”orättvisor” tidningar, eter- och nätmedier emellan. Vad det konkret betydde framgick dåligt, både i DN och i andra medier.
Budskapet gick dessutom stick i stäv med det tidningen tidigare publicerat:
• När man i januari i år berättade att Anders Johnson (L) lämnat mediestödsnämnden i protest mot att den inte fungerar.
• När 84 chefredaktörer på debattsidan den 27 juni protesterade mot att den mest rättvisa reformen – momsfrihet – fått tummen ned av regering och finansdepartement. Svegfors presenterade samma dag sin utredning tillsammans med ansvarig minister, Jeanette Gustafsdotter (S), som menade att det nya mediestödet skulle ”göra branschen mer hållbar”. Därför att ”i stället för driftsstöd införs ett omarbetat redaktionsstöd. Det innebär att stödet ges i förhållande till hur stor redaktionen är, i stället för hur stor upplagan är.”
I övrigt har framför allt två konsekvenser framkommit:
1. Svenska Dagbladet förlorar hela sitt stöd.
2. Ett demokrativillkor införs.
Utredningens motivering till 2: ”Stöd kommer endast att lämnas till medier vars publicistiska verksamhet inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde.”
Svegfors tillade att förslaget kunde framstå som kontroversiellt men att alla i dag stöttade inte behövde vara oroliga och att ”förändringen ska ses som en framtidssäkring”.
Mellan raderna: Mediestödsnämnden, nyss beskriven som ett skämt, kommer ges överhög rätt att avgöra vilka som är demokratiskt renläriga nog för att få pengar från staten. Efter namnbyte på nämnden får vi tro.
Varför Peter Wolodarski och DN-ägarna tackar nej till presstöd får därmed sin fulla förklaring.
Timbros Adam Danieli och Lydia Wålsten tydliggjorde ytterligare i DN debatt den 3 juli: ”Än mer problematiskt är den beroendeeffekt som systemet har. Alla offentliga stöd kommer med krav och förväntningar, och dessa skapar, hur de än utformas, en lojalitet gentemot givaren. Medier som finansieras av det offentliga är i grunden inte fria och oberoende.”
Äntligen förstår vi varför den fria journalistiken i Sverige är så lik den i mindre nogräknade demokratier. Om annat och ännu värre dessutom väntar journalister och medieredaktioner som vägrar böja nacken är höljt i dunkel.
Avslutningsvis en anekdot från det lilla sjukhus i väst som delar tak med en vårdcentral där jag regelbundet arbetar. Ett år in på pandemin ungefär sökte en journalist primärvård med ett konkret önskemål och en lika tydlig motivering:
– Sjukskriv mig, jag får inte berätta sanningen!
Mer av samma bör lyftas fram om gläntorna i snårskogen ska synas ännu tydligare, eller?
Anders Mansten - Anestesi- och iva-överläkare
Kontakta skribenten: [email protected]
