Mordet på aktivisten Salwan Momika har inte oväntat satt igång den slumrande men aldrig döda debatten om islam i Sverige. Exakt i vad mån religionen var avgörande för de personer som bestämde sig för att ta hans liv återstår att utreda, och något definitivt svar kanske aldrig kommer. Men hans död utlöser icke desto mindre chockvågor i islamdebatten.

Det är lite av en paradox att trosfrihet antagligen nästan bara fungerar i sekulära, materialistiska samhällen som vårt, där religionen förväntas vara en privatsak – just för att den är så totalt marginaliserad. I resten av världen ser det inte ut så. Där är religionen som regel, liksom det mesta andra, en kollektiv angelägenhet, även om den inte alltid är en explicit statsangelägenhet.

Ett vanligt tankefel hos oss sekularismens barn är att vi drar alla religioner över en kam. I själva verket är de väldigt olika, och har sina egna unika gränssnitt mot politiken och andra samhällssfärer i olika länder. Det här gör i praktiken vår doktrin om trosfrihet, där alla religioner ska betraktas och behandlas likadant, till ett luftslott. Islam kan inte i vårt samhälle betraktas och behandlas likadant som kristendom eller ens buddhism eller hinduism, och inte bara av kulturhistoriska eller etniska skäl.