Påve Gregorius I beskrev på 500-talet högmod som ”början till alla synder”. Och teologer anser likaså att högmodet är den ursprungliga dödssynden, vilken tog form innan syndafallet i Edens lustgård – när ärkeängeln Lucifer vägrade tjäna mänskligheten och såg sig själv som likvärdig Gud.

Han kastades ner i avgrunden och är alltsedan dess känd som hin håle, där han bedyrade att för evigt ansätta människosläktet.

I judendomen betraktas högmod likaså som roten till all ondska – ett försåtligt inflytande där individen ser sig själv som högre än Gud, och han kan verkligen inte heller stiga högre än sin nuvarande plats om han tror att han redan kan allt. I Dantes Purgatorio skildras de högfärdiga som nedtyngda av stora stenar, vilka kröker deras ryggar och tvingar dem att stirra ner i marken, tills att de renats från sitt övermod i skärselden.