Dödssynden lättja delades i den tidiga kristendomen in i två aspekter: ”acedia” (spirituell apati), samt ”tristitia” (melankoli).

En person som led av acedia beskrevs erfara djup leda, lojhet och likgiltighet inför sina plikter – i synnerhet bland monastiker sågs detta som allvarligt. Tristitia, i sin tur, kunde leda till självömkan eller förtvivlan, vilket är motsatsen till tro. Acedia och tristitia kom med tiden att slås samman till lättja i det kristna språkbruket. I det moderna samhället brukar synden snarast jämställas med vissa somatiska tillstånd, såsom depression, kronisk leda, apati eller mental tröghet.

Aristoteles talade om ”dygden av korrekt ambition”, där en person bör sträva efter att varken vara för ambitiös, eller omvänt, för oambitiös. Båda sågs som laster av Aristoteles, då för mycket ambition kan leda till att människor blir skrupelfria och kalla, medan avsaknad av ambition kan göra dem lättjefulla. Utan tydliga, meningsfulla mål har människor låg ambition, de saknar klar riktning, blir passiva, och i lättjans mildaste uttryck kan det kanske kännas lättare att dra sig i sängen en kall morgon, än att vigoröst resa sig upp och möta dagens utmaningar. Än värre är det att spendera långa, rastlösa nätter med att vegetera framför tv:n eller internet, ändlöst distraherad av nyhetsflöden och sociala medier – oförmögen att frigöra sig från deras kontroll eller göra andra framsteg i tillvaron.