De kommunala musikskolorna i Sverige har en lång tradition. Många barn och ungdomar har haft möjlighet att lära sig spela ett instrument tack vare den, och flera kända musiker har börjat sin musikerbana där. Men på grund av nya myndighetsdirektiv riskerar utbildningen att utarmas, menar den tidigare kammarmusikchefen på Sveriges Radio P2, Tore Almgren.
Musik var något som de gamla grekerna tog som en självklarhet i den dåvarande utbildningen. Filosofi, matematik och flöjtspel stod på schemat på den tiden. I dagens kommunala musik-/kulturskolors verksamhet finns ett starkt engagemang av lärare och beslutsfattare att denna form av musikutbildning ska fortgå och fördjupas.
Det hela började 1947 i två kommuner, Nacka och Sundbyberg. Anledningen till denna fantastiska idé var att ge barn och ungdomar från mindre bemedlade familjer undervisning i musik. Undervisningen hänvisades då inte sällan till att starta efter skoldagens slut och många gånger även till undermåliga lokaler såsom källarutrymmen och andra otrevliga ställen för att undervisa eleverna. Sedermera etablerades ett stort antal kommunala musikskolor i hela Sverige.
Vissa kommuner trotsar och sätter elevers bästa före ett samhällsfientligt påbud.
Musiklärarnas krav på bättre lokaler blev beaktade och tillgodosedda och undervisningen kom då att ske i skolans salar efter skolans slut, tyvärr med en hel del protester från ordinarie lärare, som ansåg att det gjordes ett intrång i ”deras sal”.
Vid fler tillfällen upptäckte man att många elever var trötta efter skoldagens slut och förslaget om att musikskoleundervisningen kunde ta plats på ordinarie schemalagd tid framfördes. Varje rektor hade att bestämma över detta och frånvaron rörde sig om 20–30 minuter i veckan för att delta i respektive instruments utbildning. Detta gjorde också att musiklärarna kunde få utöva sitt yrke på dagtid i stället för som tidigare på sena kvällar, och för eleverna väldigt fel, som efter en hel skoldag, trötta och ur uppmärksamhet i ämnet presterade ett ganska dåligt resultat. Med andra ord, mer eller mindre bortkastade medel.
En vedertagen ändring kom till stånd, eleverna beviljades undervisning på ordinarie skoltid och allt har fungerat tillfredsställande. Många elever, som har en bakgrund från musikskolan, är nu professionella musiker och då det gäller popmusiken dragit in åtskilliga miljoner till statskassan. På konstmusikens område finns i dag etablerade musiker i våra symfoniorkestrar och blåsarensembler. Allt var frid och fröjd.
2019 får en nitisk skolinspektör i södra Sverige upp ögonen för detta ”missbruk” av skollagen och beordrar med hot om vite på 500 000 kronor ålägga en musikskola att helt lägga om sina scheman och rätta in sig i ledet. Protester sker naturligtvis och en delegation från kommunen reser till Stockholm och departement, helt utan resultat. Den kommunala musikskolans elever drabbas av elevbortfall då skolskjutsar inte kan stämma in med skolans tider, varpå cirka ett 100-tal elever fråntas möjligheten att deltaga i den kommunala musikskolans undervisning. Musiklärarna ser helt plötsligt att sena kvällar måste till för att i någon mån rädda verksamheten.
Enligt skollagen 7 kap. 17§ är det inte förenligt att elever går ifrån ordinarie undervisning. Dock beviljas lov regelbundet för resor till semesterorter utan några som helst tveksamheter. En lösning på problemet har JP Skolnets redaktör och jurist Maria Bjurholm, som anser att ”musikskolan är utan tvekan ett viktigt och mycket värdefullt inslag ute i skolorna”. Hon har kommit på en ”lösning” på problemet, vilken går ut på att eleverna får sin undervisning innan första lektionens början eller efter sista lektionens slut. Vidare tänker hon att skolans schemaläggare och den kommunala musikskolan kan samverka på allra bästa sätt.
Att få ta del av sådana här yttranden belyser klart hur illa det är ställt med förståelsen för den kommunala musikskolan och dess verksamhet. Inte bara i detta fall utan även på högre ort, som Kulturdepartementet.
I proposition 2017/18:164 behandlas just kommunala kulturskolan/ musikskolan och vid ett regeringssammanträde den 15 mars 2018 finner vi förutom föredragande, statsrådet Bah Kuhnke, statsminister Stefan Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, M. Johansson, Baylan, Hallengren, Bucht, Hultqvist, Hellmark Knutsson, Bolund, Shekarabi, Fridolin, Eriksson, Skog, Ekström, Fritzon och Eneroth. Dessa personers förhållande till musikskoleverksamhet är jag ytterst tveksam till och finner att en sådan grupp borde definitivt inte råda och bestämma i denna sak. Jag är medveten att på regeringsnivå skall statsråd finnas med i samråd, men efterlyser dock en viss ödmjukhet, som borde förespegla personerna om sin egen fullkomlighet i nämnda ämne.
Nu har kulturskolor och musikskolor tröttnat på denna tokiga bestämmelse och kräver ett beslut i ändring av nämnda lag. Vissa kommuner trotsar och sätter elevers bästa före ett samhällsfientligt påbud.
Hjärnforskningen har kunnat konstatera att elever som bedriver musikstudier har lättare att tillgodogöra sig kunskaper i andra ämnen och därför är skapandet nödvändig för skolan. Kreativt utövande ökar hjärnans plasticitet, vilket förstärker våra intellektuella krafter och förmåga att ta till oss alla typer av kunskap, menar hjärnforskarna Göran Lundborg och Fredrik Ullén, själv framstående pianist.
Man ställer sig då osökt frågan om ett byråkratiskt beslut som påverkar elevers möjlighet att på ordinarie skoltid deltaga i kulturskolans undervisning, skall bromsa en sådan tillgång. En möjlighet till musicerande som befrämjar till socialt engagemang och kontakt.
Tore Almgren - Pianopedagog, konsertpianist och dirigent
