Vi som var med på 80-talet minns kanske Ronald Reagans SDI-initiativ, som populärt kallades ”Star Wars”, och som handlade om att kunna skjuta ner sovjetiska kärnvapenrobotar på väg mot USA med hjälp av energivapen i satelliter.
De teknologiska och politiska hindren visade sig dock för svåra, och så med kalla krigets slut och avspänningen i kärnvapenfrågan förändrades hela situationen.
Nu, ett trettiotal år senare, är robotförsvar och energivapen åter på tapeten, fast nu är det relationen mellan USA och Kina det gäller. För samtidigt som Kina gått ut och hårt kritiserat att USA hjälper Sydkorea med ett robotförsvar mot Nordkoreas kärnvapenhotelser (THAAD) så håller Kina självt på att utveckla energivapen i rymden som på allvar kan rubba maktbalansen mellan stormakterna.
Enligt rapporter hävdar kinesiska vetenskapsmän att de gjort oväntade framsteg i utvecklingen av mikrovågsvapen (HPM). De här vapnen kan användas för att slå ut elektronisk utrustning i allt från tanks till satelliter. Kinas strategi mot det militärt överlägsna USA är att ge sig på dess akilleshäl, nämligen de avancerade elektroniska system som USA bygger sin överlägsenhet på.
Den som tror att handskarna gentemot omvärlden inte skulle åka av i samma ögonblick som Kina kände sig bekvämt överlägset USA, och hade något att vinna på det, har inte tagit en ordentlig titt på Kinesiska kommunistpartiets historia.
Denna ”femte generationens krigföring” håller Kina nu på att bli så bra på att Pentagon-konsulten Michael Pillsbury konstaterar att USA vinner i alla krigssimulationer där de här vapnen inte finns med, medan Kina vinner i alla scenarion där de finns med.
Det här borde vara något av en kalldusch för alla som bekvämt räknat med att USA åtminstone under överskådlig framtid ska fortsätta att vara militärt överlägset Kina, även om Kina kör om ekonomiskt. Även för oss i Sverige borde det stämma till eftertanke.
Det är nämligen lite av en nationalsport i det här landet att hacka på USA, något som inte direkt minskat i intensitet sedan den bombastiske Donald Trump tog över. Men – handen på hjärtat – klankas det inte från en ganska bekväm och lite hycklande position som bygger på att USA ändå har greppet om den globala säkerhetspolitiken?
Vi kan tycka att det är lite pikant nostalgiskt nu, men se på den formidabla militära och civila försvarsorganisation det förment neutrala Sverige hade under kalla kriget – trots att det krupit fram hur pass nära band vi hade till USA. Hur retoriken än kunde låta, så var grundscenariot någonstans att Sovjet förhoppningsvis inte skulle komma och köra över oss, eftersom USA inte skulle tillåta det. Att USA skulle komma och köra över oss var det nog ingen som på allvar trodde, möjligen med reservation för en och annan på den yttersta vänsterkanten.
Minnet kan vara kort, och det här med att ”vinnaren skriver historien” är en sanning med modifikation.
Vi talar gärna vitt och brett om USA:s framfart, från proxykrig och CIA-inblandning i regimskiften i tredje världen till Vietnamkrigets oförsvarliga övervåld och det andra Irakkriget – som endera i god tro baserades på den största underrättelseblundern i världshistorien eller faktiskt var en cynisk geopolitisk och ekonomisk manöver som kostade hundratusentals irakier livet och lade grunden för IS. Sovjetunionens framfart känns liksom inte riktigt lika verklig, eftersom det imperiet, till skillnad från USA, inte finns kvar och kan påminna oss.
Det uppåtstigande Kina har å sin sida aldrig haft en chans att visa musklerna. Det här beror så klart inte på att Kinesiska kommunistpartiet är så fredsälskande – den egennyttiga lögnen kan punkteras på en sekund, och är bara ett propagandaredskap som för tillfället tjänar sitt syfte i kommunistregimens mycket långsiktiga plan för supermaktskap.
Att Kina under kommunismen förhållit sig jämförelsevis fredligt gentemot andra länder beror givetvis främst på kommunismens katastrofala ekonomiska och sociala konsekvenser, vilka dessutom gjort att man fått ägna större delen av de knappa resurser man ändå haft åt att förtrycka det egna folket. Att den kinesiska polisen och paramilitären, som används mot den egna befolkningen, är en apparat som är i paritet med militärapparaten när det gäller storlek och finansiering talar sitt tydliga språk.
Den som tror att handskarna gentemot omvärlden inte skulle åka av i samma ögonblick som Kina kände sig bekvämt överlägset USA, och hade något att vinna på det, har inte tagit en ordentlig titt på Kinesiska kommunistpartiets historia. Även om vi som land ligger väldigt långt utanför Kinas intressesfär borde vi nyktert försöka föreställa oss hur världen skulle se ut om den nuvarande regimen där hade samma maktposition som USA har i dag. För det scenariot ligger alltså kanske närmre än vi tror.
Och om vi efter det tankeexperimentet känner oss helt bekväma med den bild vi får, borde vi med förlov sagt läsa på lite mer och sedan upprepa det.
