Foreign Policys kinesiska haveri
Kinas president Xi Jinping talar via videolänk till deltagarna på World Internet Conference i Wuzhen 2016. Foto: STR/AFP/Getty Images


Sedan Donald Trump vann presidentvalet i USA verkar det som en del stora amerikanska liberala medier fått – om uttrycket tillåts – en skruv lös. Den förolämpning som Trump utgör mot deras politiska sensibiliteter, kombinerat med Demokratiska partiets kris, verkar ha lossat på en och annan spärr.

New York Times har till exempel på fullt allvar börjat publicera artiklar som obekymrat och smått nostalgiskt filosoferar i om det inte är dags att gräva fram kommunismens idé ur de berg av lik som skribenten gör sitt bästa för att låta bli att nämna. Tidskriften Foreign Policy (FP), som har samma ägare som ett annat liberalt flaggskepp, Washington Post, ville tydligen inte vara sämre; i dagarna lät man professor Ran Jijun på China Foreign Affairs University i Peking triumferande propagera för Kinas internetcensur – på redaktionell plats.

Kanske ska man ändå inte bli så förvånad över det här hjärnsläppet. FP har efter Trumps seger släppt fram mer än en skribent som sannerligen borde ha tagit ett par djupa andetag och räknat till tio innan de satte sig framför tangentbordet. I januari spekulerade exempelvis Rosa Brooks, som var rådgivare till Obamaadministrationen, i olika sätt att bli av med Trump på, inklusive statskupp.

Att släppa fram Kinesiska kommunistpartiets ofiltrerade propaganda på det här viset måste dock vara något slags nytt rekord i dåligt omdöme – om det inte på allvar är så att Foreign Policys redaktörer blivit så desillusionerade över USA:s politiska system att de börjat snegla längtande på den kommunistiska utmanaren i öster.

En mer oroande faktor än eventuell politisk överhettning post-Trump är givetvis mönstret av Kinas framstötar i västerländska medier på senare tid. När Wall Street Journal och andra gjort sig till propagandakolportörer åt Kinesiska kommunistpartiet har man åtminstone haft ett fikonlöv: det är en betald reklambilaga, inte vårt redaktionella innehåll. Den här artikeln i FP kanske är en testballong för att se om någon egentligen bryr sig om att sådant här får stå okommenterat på redaktionell plats i en respekterad och prisbelönt amerikansk tidskrift.

Att det handlar om just internet är så klart heller ingen tillfällighet. Kinas regim driver just nu en intensiv kampanj på flera fronter för att få gehör för – och sprida – sin repressiva internethantering. Att västvärlden just nu rannsakar sig själv kring internets baksidor, såsom filterbubblor, näthat och falska nyheter, är så klart ett bra tillfälle för att sprida lite blandade opportunistiska lögner om hur förnuftigt uttänkt, humant, välfungerande och harmoniskt Kinas internet är.

FP:s huvudlösa publicering är också ännu en tydlig illustration av det pågår allvarligare saker medan en stor del av västvärlden sitter med handen i popcorntråget och förfasas över Trumps twitterkonto. Man kan hoppas att propagandan än så länge är lite för grov och motbjudande för att sälja in fredsriket kommunistkina till västerlänningar. Men hur länge till, om Peking på det här sättet ostört tillåts flytta fram positionerna och slipa sina färdigheter?

FP-artikeln har i skrivande stund delats nästan 700 gånger. Det borde rimligen förskräcka.