Alla pratar om Trump, överallt och mest hela tiden.

Nog för att det förefaller vara ett spektakel ”over there”, men lite besinning vore ändå på sin plats. Till att börja med så att vi kan börja urskilja det som händer från det som förefaller hända, och i nästa steg så att vi kan skilja fakta från lögner. (Jag vägrar för övrigt att ta den nya men ändå redan slitna klyschan ”alternativa fakta” i min mun.)

Om alla tittar åt ett håll, missar vi det som händer bakom ryggen.

Om alla upprörs över ”The Donalds” senaste twitterinlägg och uppehåller varandra med kommentarer och klaganden över detta, finns det ingen plats i varken hjärna eller hjärta för att bearbeta vad som händer på andra håll i världen, till exempel i Kina, där den Nationella folkkongressen just avslutats. Och ännu mindre uppmärksamhet får naturligtvis analyserna av dess eventuella konsekvenser för oss.

När den en gång så stolta amerikanska unionen synes vilja sluta sig inåt finns det andra som vill fram.

Det dröjde inte ens till bytet av hyresgäst i Vita huset innan Kina stack ut nosen på Världsekonomiskt forum i Davos. Xi Jinping (vem var det nu igen?) tog befälet och visade att han minsann vill tala om var i världen skåpet ska stå.

De flesta av oss kan säkert räkna upp åtskilliga amerikanska presidenter, men hur många kinesiska statsledare kan vi namnet på, om Mao Zedong undantas?

Jag påmindes nyligen om denna lucka av journalisten Jojje Olsson, i förordet till hans bok ”Det nya Kina”. Han berättar där hur han föreläste för en grupp journalister (i och för sig i Danmark men jag är rädd att de inte är mycket sämre än vi), och ingen av dem kunde säga vad Kinas högste ledare heter. Inte heller kunde de säga något stort kinesiskt företags eller kinesisk artists namn.

Usch vad dåligt (skulle jag vilja ha utropat)! Men kan jag det då (tvingades jag istället tänka)?

Trots att jag i flera år har haft en del av min uppmärksamhet riktad mot vad som händer i Kina – sedan jag blev medveten om förföljelsen av den andliga metoden falungong, och i det sett förtrycket även mot andra grupper – är det jag vet om kinesisk politik blott en droppe i havet mot allt jag via nyheter och populärkultur lärt om det politiska livet i USA.

Det här vore kanske inte så allvarligt om det inte vore för att ”America” inte är ensamt om att vilja bli ”great again”. Kina sänder allt starkare signaler om att man vill expandera långt utanför den mur som en gång i tiden höll Mittens rike på plats.

En annan klyscha man borde undvika är den som Nobelpristagaren Bob Dylan klätt i toner. ”The times they are a-changing” (tiderna innebär förändring). Den är sliten men i varje fall sann, så den får hänga med.