Sveriges idrottare är livegna.

Helt i händerna på sina föreningar, sitt förbund och på Riksidrottsförbundet (RF) har de aktiva inget att säga till om.

Idrotten är organiserad på ett sätt som skulle vara omöjligt på samtliga övriga områden i samhället.

Drygt tre miljoner av landets runt tio miljoner medborgare utgör genom medlemskap i föreningar fundamentet i Sveriges största folkrörelse.

Ändå är den enskilde individen i princip rättslös. Hamnar hon eller han i konflikt med sin förening eller sitt förbund är styrkeförhållandet så ojämnt att utgången i praktiken är given.

Det får ibland svåra konsekvenser.

• En 16-årig ishockeymålvakt kastades ut från sin förening sedan hans mamma satt en emoji på ett Facebook-inlägg.

• Två unga systrar stängdes av från sin tennisklubb sedan de vid några tillfällen haft extraträning med sin pappa.

• En dressyrdomare stängdes av sedan hon anmält missförhållanden inom ridsporten.

• En 15-åring stängdes av från klubben efter att ha tränat för mycket.

• Kanotslalompaddlaren Isak Öhrström stängdes av men fick ingen förklaring. (Läs om hans kamp mot det interna motståndet på nästa uppslag). Samtliga dessa personer har ett gemensamt; de har slagits mot en övermakt som med stöd av idrottens regelverk har i stort sett obegränsade befogenheter.

De ovanstående exemplen är bara några i raden på den långa listan av ärenden där de utsatta individerna med några enstaka undantag inte fått upprättelse.

Föreningarna och förbunden har redan ett starkt stöd från RF.

Föreningarna är medlemmar i specialförbund vilka i sin tur är medlemmar i RF. Dessa närstående parter utgör en stark trio mot vilka individen är maktlös.

I RF:s verksamhetsbeskrivning står att läsa ”Riksidrottsförbundet ska stödja den idrottsliga utvecklingen och kunskapsutvecklingen i SF (specialförbunden, min anmärkning) i linje med idrottsrörelsen strategi och mål. Vi ska ge service och stöd till SF”.

Inte ett ord om individen.

Vidare står att läsa: ”Vi ska stötta föreningar och förbund med råd och handlingsplaner”.

Inte en stavelse om de drygt tre miljoner medborgare som genom medlemskap i föreningar gör att det överhuvudtaget finns en organiserad idrottsrörelse.

Individens starkt underordnade ställning kommer det att ges ett mycket tydligt exempel på under RF-stämman 26-28 maj.

Då ska stämman nämligen ta ställning till Eksätra Ryttarsällskaps motion som föreslår att den enskilde individens rättigheter stärks.

Enligt nuvarande stadgar ska RF:s Idrottsombudsman tillvarata en förenings eller en enskild medlemsrättigheter.

Motionären föreslår att Idrottsombudsmannen ska företräda endast den enskilde medlemmen.

Riksidrottsförbundet (RS) motiverar sitt förslag på avslag av motionen så här:

”RS menar att en sådan ordning skulle leda till en obalans då en förening eller ett förbund som söker vägledning eller stöd inte skulle ha motsvarande möjlighet som en enskild medlem. Dessutom finns risk för en obalans i det enskilda ärendet då den enskilde medlemmen, till skillnad från föreningen, skulle ha ett särskilt stöd för belysning av sitt perspektiv i den uppkomna situationen.”

Formuleringar är i mina ögon provocerande. Föreningarna och förbunden har redan ett starkt stöd från RF. Där finns en stor stab av sakkunniga som kan bistå med hjälp. Och som RF skriver i verksamhetsbeskrivningen ingår det i deras uppdrag att stötta föreningar och förbund.

Att den enskilde individens intressen då ska tillvaratas av personer som inte sitter på två stolar borde vara självklart.

Eksätra Ryttarsällskap skriver i motionen att den föreslagna stadgeändringen ska ses som ett steg på vägen mot en extern oberoende visselblåsartjänst.

Under rubriken ”Idrotten måste fråntas rätten att granska sig själv” skrev jag tidigare i år en ledare om det olämpliga i att idrottsombudsmannen är anställd av RF. Hur man än vrider och vänder på det blir det intressekonflikter och i synnerhet nu när idrottsombudsmannen i en tvist ska företräda både föreningen och individen. De två personer som delar på tjänsten som idrottsombudsman gör ett i alla avseenden ett hederligt intryck. Likväl är deras uppdrag i nuvarande utformning något som idrottsrörelsen inte borde acceptera.

Men det kommer den med största sannolikhet att göra på stämman i Uppsala. De runt 200 röstande ombuden är företrädare för RF:s 71 specialförbund och tillvaratar sina egna och sina föreningars intressen. Bland dem finns inte att utjämna styrkeförhållandet för föreningarnas medlemmar.

Safesport Sweden är en ideell organisation som hjälper barn och ungdomar vilka blivit utsatta inom idrotten men där inte fått någon hjälp. Många av fallen är hjärtskärande.

Som den 16-årige hockeyspelaren som flyttade hemifrån för att börja på ett hockeygymnasium på annan ort. Han bytte också till ortens klubb som ordnade med lägenhet. 16-åringen fick ytterst lite speltid och kände sig motarbetad av sportchefen och tränaren. Då 16-åringen inte fick vara med på den lagbild som lades ut på FB kommenterade en av hans föräldrar inlägget med en arg emoji.

Sportchefen svarade med ett sms: ”Den här typen av missnöjesyttringar är inte ok.”

16-åringen tvingades lämna klubben, hockeygymnasiet och lägenheten.

Det finns rikligt med dokumentation om fallet men 16-åringen fick inget stöd inom hockeyn.

Ärendet anmäldes till Riksidrottsnämnden (RIN) – som inte ens beviljade det prövningstillstånd.

I ett år har två systrar varit avstängda från sin tennisklubb. Orsaken är att klubbens tränare inte kommer överens med systrarnas pappa som spelat på ATP-touren och där tog sig in på 100-bästa-listan.

Också det ärendet har hamnat i RIN med en begäran om inhibition vilket skulle ge flickorna möjlighet att spela i klubben under tiden som ärendet behandlas inom svensk tennis. RIN avslog begäran.

Ord står mot ord och saker är inte alltid så glasklara som de vid en första anblick kan synas vara. Men även om vissa idrottsföräldrar har svårt att vara objektiva visar de två fallen på barn som farit illa inom idrotten utan att få hjälp där.

RF skriver på sin hemsida att svensk idrott följer FN:s barnkonvention och förmedlar ofta vikten om att idrotten ska vara trygg och att värdegrunderna ska efterlevas.

Men det räcker inte med att sända ut fina budskap.

RF måste också leva som man lär för att budskapen ska bli trovärdiga.