Fäktförbundet är en lite annorlunda medlem i den svenska idrottsfamiljen.
Trotsig och besvärlig eller engagerad och modig?
Åsikterna går isär.
Svaren blir ofta en blandning av alternativen, som till exempel besvärlig och modig.
Hur som helst är väl alla ense om att fäktförbundet rör om i grytan.
Just det tycker jag är värdefullt i en idrottsrörelse som i vissa avseenden känns lite sömndrucken. I alla sammanhang är det viktigt med organisationer, grupper eller individer som inte snällt rättar in sig i ledet.
Visst kan det skava eller klia när någon för femtielfte gången talar för en sak som inte vunnit gehör tidigare.
Det är lätt att avfärda sådana personer som enbart enerverande och att därför slå dövörat till.
Men de där ”jobbiga” typerna behövs. De syresätter miljön de verkar i. De har modet att stå upp för saker som många andra håller med om men inte vågar torgföra eftersom ämnet anses kontroversiellt. De skapar debatter som kan leda utvecklingen framåt. Och även om de ibland kanske skapar onödig turbulens är de alltid betydelsefullare än sina raka motsatser.
Ni vet, de där slumrande kollegorna som på möten rycker till först när det är votering och då slentrianmässigt ger bifall till styrelsens eller valberedningens förslag.
Den svenska idrottsrörelsen är lite feg. Fast saktfärdig är en snällare och eventuellt också en mer rättvisande beskrivning. Svensk idrott talar ofta och med rätta stolt om sina demokratiska värderingar som skiljer sig markant från hur det förhåller sig i stora delar av idrottsvärlden. Men då det ska tas avstånd från de odemokratiska krafter som smutsar ner idrotten väljer man att ta rygg på andra i stället för att gå i bräschen.
Ibland är det beslut eller uttalanden från FN som ska inväntas innan Sverige vågar ta ställning. I andra fall väljer olika förbundsordföranden att säga ”ingen kommentar” förrän hans eller hennes internationella förbund uttalat sig i frågan.
Varje enskild individ har rätt att uttrycka sin egen åsikt. Om det senare visar sig att den inte överensstämmer med en överordnads uppfattning är väl inte det hela världen.
Eller är det kanske så att det i själva verket har stor betydelse, att den som inte säger ja och amen till de beslutande auktoriteterna försätter sina möjligheter att själv en dag nå internationell toppstatus?
Utan att för den skull generalisera har jag känslan av att den som är sugen på att göra internationell karriär förbättrar sina möjligheter genom att stryka det sittande styret medhårs.
Fäktförbundets ordförande Otto Drakenberg kan glömma en internationell karriär. Åtminstone så länge den Putin-kramande oligarken Alisjer Usmanov är den som bestämmer i det internationella förbundet FIE. Putin, Usmanov och Internationella Olympiska Kommitténs (IOK) ordförande Thomas Bach utgör en väl sammansvetsad trio som lätt gör sig av med meningsmotståndare.
Drakenberg är till och med utfryst i internationella kretsar efter sitt tal på fjolårets kongress i Lausanne. Där ville svensken ha en försäkran om att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skulle efterlevas på junior-VM i Saudiarabien. Att Drakenberg vid årets extrakongress riktade skarp kritik mot att IOK till nästa års Paris-OS släpper in ryska och belarusiska idrottare gjorde svensken om möjligt ännu mer impopulär i de översta kretsarna.
Fäktförbundets tidigare vice ordförande Per Palmström har också hamnat i kylan därför att han står upp för vad vi anser goda värderingar.
Mer överraskande och definitivt mer oroande än att de två är paria i internationella kretsar är att de inte fått helhjärtad stöttning i den svenska idrottsrörelsen.
Att Palmström förlorade ordförandestriden i Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) till Hans von Uthmann är en sak som man kan tycka vad man vill om. Men att SOK:s valberedning ratade Palmström därför att han riktad kritisk mot idrottens toppstyre är mer än anmärkningsvärt. Att valberedningen inte föreslog Drakenberg till en av de fyra styrelseplatserna som skulle tillsättas väcker frågor som vi kanske inte vill ha svaret på.
Sveriges fortsatta förstudie inför en eventuell ansökan till OS 2030 kommer förhoppningsvis att bringa klarhet i hur långt SOK är berett att gå för att behaga Bach & Co.
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att fäktförbundet författat den motion som tydligast föreslår vad som måste göras för att svensk elitidrott ska utvecklas.
Att Sverige tappat mark i den internationella konkurrensen har under det senaste året varit ett av de största samtalsämnena i svensk idrott.
Ändå är det bara två av de sammanlagt 32 motionerna till RF-stämman i Uppsala 26–28 maj som har fokus på elitidrott.
I fäktförbundets motion riktas skarp kritik mot hur Riksidrottsstyrelsen (RS) sedan stämman 2021 hanterat projektet #elitidrott2030. I motionen konstateras också att staten inte visat intresse att stödja svensk elitidrott och det oavsett färg på regeringen.
Att döma av vad som förmedlats av de två organisationerna har SOK och RF efter många år av konflikter och starka motsättningar om inte minst elitfrågan nått samförstånd kring denna.
Visar det sig också i handling ökar idrottens möjligheter att påverka staten till ett större engagemang. Det kan i sin tur leda till ett väsentligt höjt statsbidrag med den tydliga målsättningen att svensk elitidrott ska ta igen den mark som under de senaste åren förlorats i den internationella konkurrensen.
Kanske blir det staten som i framtiden kommer att fördela statsbidraget inom idrotten, ett ansvar som nu ligger på RF.
På nästa uppslag kan Du läsa om rättstvisten där Fäktförbundet är ena part.
Jag vet inte hur det var före Lars Liljegrens tid men sedan han blev ordförande 2001 har fäktförbundet varit den där pigga och orädda familjemedlemmen som de andra stundtals kan uppfatta som lite tjatig men som de ändå uppskattar för rättframheten.
Den som hoppades att fäktförbundet snällt skulle rätta in sig i ledet när Liljegren för sex år sedan överlämnade ordförandeklubban till Otto Drakenberg bedrog sig alltså.
Det skulle behövas ännu fler av den sortens ledare i svensk idrott.
Att samtliga av RF:s 71specialförbund ska engagera sig i frågor som rör annat än den egna idrotten är att begära för mycket. Vissa förbund har fullt upp med att hantera den egna verksamheten.
Men det finns också förbund som har möjlighet att påverka såväl på hemmaplan som internationellt men som väljer att inte ta egna initiativ.
Att följa med strömmen är behagligare och sannolikt mer gynnsamt för de ledare som vill klättra högre i hierarkin.
