Två tidigare partiledare har gått in i kaklet när de drömt om en bred mitt som inte finns. Genom åren har partiet växelvis hoppat mellan Socialdemokraterna och borgerligheten. Det ger en instabil bild av ett parti med beslutsångest och ideologiska motsättningar. Det är inte konstigt att kärnväljarna troppar av.
Plötsligt sade han det, Muharrem Demirok, att Centerpartiet kommer att stödja Magdalena Andersson i valet 2026. Det blev början till slutet för hans tid som partiledare. Uttalandet kom som en kalldusch inom partiet. En del var för, andra var emot och splittringen än tydligare. Först blev det ganska tyst, det tog ett tag att smälta att partiledaren två år före valet lovade att stödja Socialdemokraterna. Valrörelsen 2022 var ett misslyckande. Partiet tappade sitt tidigare starka stöd i många landsbygdskommuner, gick kraftigt tillbaka, och i flera kommuner förlorade partiet makten. Den tidigare så starka väljarbasen hade satt ner foten. Redan när Demirok valdes protesterade många: en partiledare från stan, vad kunde han om landsbygd?
Det var som om cirkeln slutits; Centern har spelat bort sin folkrörelse. Missnöjet fanns där. Många uppfattade partiet som mer urbaniserat och mindre lyhört för landsbygdens specifika behov. När Annie Lööf tillträdde hade Maud Olofsson redan flyttat partiet till städerna. Under Lööfs ledarskap tog partiet ett steg närmare medelklassen till ett mer grönt och socialliberalt mittenparti. Lööf betonade ofta individens frihet, marknadsekonomi med socialt ansvar, miljö- och klimatpolitiken och inte minst mångfald och tolerans. Partiet fick nya värdeord, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbarhet. Magdalena Andersson och Annie Lööf förenades också i sin kamp mot SD, och när Centern valde S och spräckte alliansen blev det ett stort skifte i politiken. Det kan inte ha varit helt smärtfritt inom partiet.
