Gustave Jean Jacquet (1846-1909) var en av William Bouguereaus främsta elever. Hans motivvärld skiljde sig från Bouguereaus och många av hans elevers, som ofta målade bondflickor och mytologiska scener, men Jacquet blev ändå snabbt uppmärksammad för sin virtuositet. Han är känd för sina bilder av kvinnor, både starka och sköra, samt historiska genrescener av kvinnor och soldater i 1500-, 1600- och 1700-talsdräkter. Han målade stora dukar med figurer i naturlig storlek men föredrog att arbeta med mindre pannåer. Hans modeller var inte alltid klassiska skönheter, men de var alltid karismatiska och fulla av liv.

Jacquet föddes den 25 maj 1846 i Paris. Det första han ställde ut var de två tavlorna La Modestie och La Tristesse på Parissalongen 1865. Hans karriär tog fart, och 1867 blev han uppmärksammad för målningen Call to Arm. Konstkritikern M. Edmond ska ha sagt: "Skåda en konstnär, okänd idag, som kommer att hyllas imorgon"*. Kort därpå köpte staten in Jacquets målning Sortie de Lansquenets, vilken hängdes i slottet i Blois där den fortfarande hänger. Han vann tredjepris 19´868 med målningen Sortie d'armée au XVI siècle, som föreställde en krigsscen på 1600-talet. Hans militära insatser sträckte sig emellertid längre än till att måla soldater. Han gillade att rida, och tjänade som franktirör i fransk-tyska kriget som pågick juli 1870–maj 1871. Seines franktirörer bestod av frivilliga friskyttar som grupperade sig och kämpade oberoende av den organiserade militären. Han deltog också i General Ducrots belägring av Paris i oktober 1870, med vapen och rustningar som han använt som rekvisita i ateljén. under krigstjänstgöringen fick han bevittna hästskulptören Louis-Alfred-Joseph Cuveliers tragiska död, vilket tog hårt på honom.

När kriget var slut återvände han till sin konst och vann första priset på Parissalongen 1875 med målning La Reverie, som i hans nekrolog benämns Kvinna i rött: "stark, lysande och attraktiv" och i The Illustrated American som "en mörk, intensiv kvinna, sittande rakt framifrån i en fåtölj, omsluten i en lång pälskantad robe i mörkröd sammet". Även Edward Strahan skrev en positiv recension när den senare visades på Exposition Universelle 1878 (fritt översatt):

"Hans målning, lika fylld av sötma som av vetenskap, är inramad av två epoker. Han förbereder observationer på samtida saker och sänker ned dem i det förflutna... Han tar det bästa av varje tidsålder... Han stjäl köttets prakt och tygets skönhet från venetianerna. Han tar linjernas fasthet och tonalvärme från spanjorerna. Han bär bort de smältande formerna, det eleganta ljuset och de blommiga färgerna från 1700-talets galanta målare. Varje mästare kan lära honom något, fram till Bouguereau i vars ateljé han fick sin utbildning..."

1878 var också året då han ställde ut Jeanne d'Arc ber för Frankrike på Parissalongen, ett verk som gav honom ytterligare hyllningar. Det är troligen dessa två målningar, i kombination med hans framgångar innan kriget, som han utnämndes till Chevalier av Hederslegionen 1879. William Schaus, en väletablerad konsthandlare, förvärvade båda dessa tavlor. Reverie hängde ett tag på Metropolitan Museum of Art i New York och Schaus gav den andra målningen, Jeanne d'Arc ber för Frankrike, till franska regeringen i gåva.

Jacquets hade en stabil karriär och han ställde regelbundet ut på Parissalingen fram till sin död, och även 1910 efter sin död med två verk: Portrait de Mme B och À la Santé!. Det verkar troligt att det var hans hustru som lämnade in dem i vetskapen om att han hade velat ställa ut dem. Även om han var gift så vet vi väldigt lite eller ingenting om hans familjeliv. Det är inte känt huruvida han hade barn eller syskon, vilka hans föräldrar var eller ens vad hans fru hette.

Den modell han använde mest var hans musa, eftersom hon återkommer i ett ovanligt stort antal målningar. Hon var inte en klassisk skönhet, men Jacquet måste ha gillat henne. Jämför man henne med porträttet av hans fru så kan man dra slutsatsen att det inte är samma person. Somliga vill ha det till att hon var hans älskarinna, men det kan mycket väl ha varit hans dotter då hon är väldigt ung när hon framträder för första gången i Jacquets bilder. Det är också möjligt att hon är hans andra fru – vi vet helt enkelt inte särskilt mycket. Angående att den här modellen återkommande figurerar i tavlorna skrev en kritiker: "Målaren använde så konsekvent en modell till sina huvuden i några år att hon, söt som hon var, urvattnades av upprepningen.

Jacquets målningar hänger i många allmänna och privata institutioner i Europa och USA. Tråkigt nog har en del verk av den här konstnären plockats bort från museum då outbildade tjänstemän har avfärdat konstnärens betydelse och värdet i hans konst.

Detta skedde i hög grad, liksom med andra viktiga målningar från perioden, under 1960-70-talen. Man kunde tro att museum numera hade slutat att göra sig av med den här typen av målningar. På 60-talet var det en missförstådd period, men idag är 1800-talets europeiska måleri uppskattat, och eftersom våra museum redan har förlorat många av dessa verk borde man upphöra med utförsäljningen.

2007 sålde The Art Institute of Chicago Jacquets målning Välkommen för 361 000 dollar (motsvarande ca 3,27 milj kr) på Sothebys i New York, i Sothebys katalog står det att Robert de Montesquiou ansåg att "verk som Välkommen kan jämföras med det bästa av Watteau, Edgar Degasm Albert Bernard och Giovani Boldini"; deras hantverk, kände han, kunde inte jämföras med Jacquets säkra hand, och att "den darrande satinen och klänningarnas lyster... verkar avstå från en dikt bestående av underkläder, spets,...vapen, rustningar och gamla musikinstrument". Verket, som först ställdes ut på Parissalongen 1892, togs väl emot på Brandus Gallery i New York 1898 och uppmärksammades även i The New York Time's Illustrated Magazine bredvid Rembrandts Mannen med käpp.

I septembernumret av Illustrated American 1892 skrev en okänd skribent: "Ingen i modern tid skildrar kvinnans charm, i ansikte, figur och uttryck på duk eller papper, trognare och med mer glöd än Gustave Jacquet". Han samlade på gamla vapen och rustningar och ansågs ha en av de främsta samlingarna i hela Frankrike. Efter sin död 1909, när mycket av hans egendom gick på auktion i Galarie Georges Petit, kom över 200 autentiska 1700-talsdräkter, rustningar, vapen och andra föremål fram i dagsljuset. Även om ingen har katalogiserat hans ouevre så var han ganska produktiv, och sedan 1980-talet har runt 200 unika verk av konstnären sålts på auktion. Det är så överraskande lite känt om den här produktiva, väletablerade konstnären.

Som Arsène Alexandre uttrycker det i Jacquets nekrolog (fritt översatt):

"Här försvinner en målare, en gentleman och känslig konstnär. Dessa förluster är särdeles märkbara i tider som våra, då gårdagens stora personer är sällsynta och morgondagens kända personer inte ännu har definierats eller fullt ut bestämts."

Vi gjorde inte Gustave Jacquet rättvisa. Efter så stora framgångar låtsas vi ändå inte se honom, denna konstnär som målade så elegant, mer än som en utdaterad lärare som "hade sin tid". Sanning att säga så var ingen annan karriär mer stabil, och det fanns ingen konstnär som tekniskt sett var bättre än Gustave Jacquet... Han var inte grov, inte vag, inte heller ville han framstå som ignorant. Han måste ha varit modig som gav sig hän åt den svåra uppgiften att måla elegans med originalitet och göra det bra, samtidigt som han bortsåg från det som andra ofta anser vara originellt.

Gustave Jacquets ideal var vänlighet. Han tänkte inte att färgen var till för att skrämma eller provocera. Dessa scener kan beröra oss på djupet på många olika sätt. Om Courbet är vild och extravagant, om Delacroix speglar våra rädslor, vår feber och smärta, så föryngrar Gustave Jacquet oss litegrann när han dyker upp framför våra ögon. De gamlas mjuka och eleganta framtoning. Och hur som helst, det är bättre att vara som honom: elegant, sällskaplig och otvunget vänlig, sedan jämrande, våldsam och brutal, och att tro på att andra människor är i grunden starka och rara.

Kara Lysandra Ross, verksamhetschef på Art Renewal Center (ARC) är expert på europeiskt 1800-talsmåleri.

Fotnot:

*Citerad i The Art Journal 1907.