Catellanis hörna: Kärlek till mat i konsten
Stilleben med ostron, granatäpple och citron, tillskriven Johannes Hannot (Holland 1633-1684). Olja på duk, 47x57 cm. Foto: Ateljé Catellani


I artikelserien ”Catellanis hörna” tar konsthistorien och konservatorn Anna Bronzoni Catellani dig med på en vandring genom sekler av oljiga penslar och konstnärliga visioner. I den här delen analyserar Anna ett stilleben från den nederländska guldåldern.

1600-talets stillebenmålningar med väldukade bord och överflöd av mat var fulla av symbolik. De hade funktionen om att påminna om det viktiga i livet, och var också ett sätt för konstnären att visa upp sin förmåga till realistisk återgivning. Den flamländska stillebentraditionen har sina rötter i Caravaggios banande konst, inom vilken man kan finna många grundegenskaper till 1600-talets konst. 

Caravaggio banade väg för den nederländska stillebentraditionen. Caravaggio; "Supper at Emmaus", (1602-3). Olja på duk, 141x196.2 cm. National Gallery, London.

Jag står framför ett färdigrestaurerat flamländskt stilleben och betraktar det. Efter ett mödosamt arbete som förlängt dess livstid är det nu klart. För tillfället är kampen mot tidens tand vunnen, och jag lämnar över bevarandets stafettpinne till nästa generations konservatorer.

Försiktiga konserveringsingrepp har bidragit till att skänka målningen sin forna glans. Nu kan den åter fånga den uppmärksamhet som den är värd i rummet den vistas i. I flera sekler har den hängt i rökiga miljöer med sot från öppna spisar som lämnat sina spår på den, lagt sordin på de annars klingande tonerna som målningen består av, dämpat de ursprungliga briljanta och klara nyanserna som konstnären valt att utföra den i. Allting är nu tydligt i kompositionen – färg, form och detaljer är åter i sitt genisis och djupet i bilden är återupprättat.

Vems är handen som nyligen dukade bordet med alla dessa läckerheter? Och för vem dukades det upp?

Stilleben med ostron, granatäpple och citron, tillskriven Johannes Hannot (Holland 1633-1684). Olja på duk, 47x57 cm. Foto: Ateljé Catellani

Frågorna leder uppmärksamheten in i tavlans inbjudande motiv, dess själ och historia, till konstnärens identitet. Målningen är inte signerad, vilket ofta var fallet på den tiden, men den är tillskriven den flamländske konstnären Johannes Hannot, född i Leiden 1633. Hannot levde och förblev verksam i samma stad i hela sitt liv, tills han dog en novemberdag 1684, 51 år gammal.

Jämte de stora konstskolorna och berömda konstnärer som Rembrandt van Rijn, Frans Halsm, Davidz de Heem, Paul Rubens och många fler, fanns ett stort antal mer eller mindre kända lokala förmågor som tjänade sitt levebröd genom att mätta konstens hunger och efterfrågan. Det uppskattas att det under denna tid producerades över sju miljoner konstverk i Nederländerna. Det vi kan se idag är det som finns kvar av detta enorma konstarv.

Vid sidan av porträttmåleriet som konstens tilltagande genre, kom det vackra uppdukade bordet i blickfånget. Välarrangerade koreografier med mat och dryck, bruksföremål i blå fajans från Delft, handblåsta glas, bestick med glänsande prälemointarsia och dyrbara pokaler av alla dess slag förtrollade betraktaren – den mätta och den hungriga.

Adriaen van Utrcht; Banquet Still Life (1644), olja på duk, 185x242.5 cm. Rijksmuseum, Amsterdam

Under 1600-talet var Leiden en viktig stad, rik genom industrin som näst efter Amsterdams var störst i landet. En stad där konstnärerna fann gehör för sina talanger hos penningstarka beställare. Under Johannes Hannots tid upplevde Nederländerna en aldrig tidigare skådad välfärd, som gått till historien som Nederländernas guldålder. År 1648 var det 80 år långa kriget mot Spanien vunnet och landet hade lyckats förändra den inhemska maktbalansen.  Det geografiska läget, importen av exotiska varor från de många fjärran kolonierna och en blomstrande kommers med de europeiska länderna hade bidragit till en större och starkare borgarskikt som ivrigt ämnade manifestera sin persona och status genom att förevigas på bild, i överdåd och prakt.

Johannes Hannots uppdukade bord presenteras ur en mörk och kontrasterande bakgrund genom klara och rena färger. I första raden och mot bordets vänstra kant ser man en halv apelsin, en till hälften skalad citron, ett öppet granatäpple, ostron, en kopp och en röd drapering. I bakgrunden två fjärilar, en citron, ett glas rött vin. Några vetekorn grupperade två och två ligger på ett välpolerat metallfat, medan en snigel och några skogsbär hänger ned mot bildfältets nedre kant.

Dessa elements placering för associationerna till ett notblad, där noterna är ordnade ovanför och nedanför en linje, och målningen "sjunger" bildligt sett ut sina höga och låga toner, ljusa och mörka färger. Frånsett objektens uppenbara natur väver mystiken in val av föremål och dess mening. Jag ställer mig frågan om 1600-talets flamländska medborgare hade samma smaksinnen som vi har idag, eller var de annorlunda? Granatäpple och ostron, intressant kombination! Kanske inte den jag skulle bjuda mina gäster på, det vore lite riskabelt. Och varför en flygande fjäril inomhus, nära matbordet? Trots allt var den en puppa när den var i sin linda, alltså något liknande en mask – osmaklig koppling kan man tycka. Sammanfattningsvis är det här fjärran från dagens kanon för tilltalande och aptitliga smakkombinationer.

Johannes Hannot delade nog en liknande matkultur som dagens. Men vad han också delade med sig till betraktaren då och nu är en sammanfattning av sitt tidevarvs moral och, för den tiden obligatoriska existensiella handledning, förmedlad och förevigad genom denna allegoriska beskrivning. Symboliken bär långt hos Hannots samtida publik som var van att uppfostras genom bildens språk.

Allegorier

I denna komposition, vars andemening är vanitas, som är latin för "fåfänglighet" eller "tomhet"– en påminnelse om livets förgänglighet som manar till betänklighet och måttlighet. I målningens bildspråk är maten och inredningen på ett allegoriskt sätt utbytta mot ord och mening. På så sätt rymmer ett till synes enkelt stilleben bestående av mat 1600-talets kultur, som gestaltas genom naturens olika specifika egenskaper.

Den halva apelsinen symboliserar att livet plötsligt kan upphöra, ett Momento Mori: "Kom ihåg att du är dödlig". Den delvis skalade citronen är det mest centrala och återkommande momentet i den flamländska konsten från 1600-talet. Citronen symboliserar den blomstrande handeln med exotiska frukter, en lyx som inte var möjlig bara några decennier innan den koloniala tiden, men också det bittra i livet efter detta och man vältrar sig i tingens och matens missbruk. Det är en påminnelse om livets begränsning och av döden. Oavsett dess symbolik var det svårt att måla en citron, särskilt en halvskadad med skalet hängande i spiral ned över bordets kant. Det ansågs vara utmärkande för målarens talang.

Ostron symboliserar ända sedan antiken erotik. Forntida greker och romare såg ostron som en delikatess, afrodisiakum och ett medicinskt botemederl. Venus, kärlekens gudinna, var tänkt i ett ostron och seglade till ön Cypern där hon föddes ur ett ostronskal. Således är det inte någon överraskning att ostron anses vara en afrodisiakum, ett ord som härrör från Afrodite.

Snigeln har sedan länge symboliserat både jungfru Maria, troligen för att man inte visste hur sniglar förökade sig, och vardagen. Fjärilen är förkropssligandet av själen, omvandlad och återuppstånden, med andra ord en referens till Jesus. Tillika vinet som knyter an till sista nattvarden. Granatäpplet är däremot en påminnelse om fruktbarhet och åtrå, men under olika perioder har granatäpplet även symboliserat odödlighet, medan vetekorn är en metafor för Gudsskapelsen, människan som skapas ur säd. Bordskanten associeras till livets slut och de element som hänger från det tillskrivs symboliken att påminna om den existensieella balansen och dess betydelse. 

Nästa gång du betraktar ett stillben kommer du kanske att se mer än mat och porslin. 

I den här artikelserien berättar Anna Catellani om en rad med till största delen okända verk från väst, som håller en hög konstnärlig standard. I nästa artikel kommer hon att berätta om porträttkonst.

Konsthistorikern och konservatorn Anna Bronzoni Catellani restaurerar en målning i sin ateljé, augusti 2018. Foto: Susanne W Lamm

Om Anna Bronzini Catellani:

Anna Bronzoni Catellani utbildade sig till konservator vid Palazzio Spinelli Nicolini i Florens, har studerat vid konstakademin i Modena, Italien, och har en fil mag i konstvetenskap från Uppsala Universitet. Hon är expert på framförallt 1500- och 1600-talsmåleri, och har genom åren utfört konservering och restaurering på flera tusen konstverk. Hon har även fått fina utmärkelser för sitt jobb – inte minst blev hon dubbad till riddare, ”Cavalerie alla Croce della solidaritet italiano” 2005 av Italiens dåvarande president Carlos Azeglio Ciampi för sina insatser i landet. Nyligen analyserade Anna Catellani en 1600-talsmålning som hon bedömer är en tidigare okänd målning av Rembrandt, Rembrandts första självporträtt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Mest Lästa