Catellanis hörna: Kärlek i mytologin
Detalj av målningen av "Danaë och guldregnet" som Anna Catellani talar om. Foto: Ateljé Catellani


I artikelserien ”Catellanis hörna” tar konsthistorien och konservatorn Anna Bronzoni Catellani dig med på en vandring genom sekler av oljiga penslar och konstnärliga visioner. I den här delen gör vi ett nedslag i 1500-talets Venedig.

Under renässansen grävdes antikens konst fram ur underjorden: täckt av flera seklers lera och jord, dold i spåren av barbariska invasioner och vandrande kulturer låg den gömd under markytan. Skulpturer med fulländade former och gudomliga proportioner återuppstod från en lång sömn av underjordiskt liv, berättar Anna Catellani.

I detta nyfunna kosmos av mytologisk konst finns gudar och gudinnor representerade, jämställda varandra, sysselsatta med krig, fred och kärlek. De äger himmel och jord: de befinner sig bortom världsliga lagar.

– Det mytologiska temat är fritt från tid och rum, bunden varken till kyrkig dogma eller politisk retorik. Det hämtar berättelser ur en immateriell värld som lyfter blicken till universum för att finna nya förklaringar över himlavalvet, säger Anna.

Konstverket på temat "Danaë och guldregnet" som Anna lyfter fram skapades av okänd konstnär under högrenässansen då antikens myter åter var en del av kanon. Renässanskonstnärernas tolkning av temat skiljer sig emellertid en del från antikens. De har placerats i sin samtid, och man kan i verken från den här tiden utläsa en hel del om miljön den skapades i.

"Danaë och guldregnet" var ett återkommande tema vid den här tiden. Det baseras på en passage i Ovidius "Metamorfoser" som är en samling med antika myter vilka alla har en metamorfos, en förvandling, som centralt motiv. I berättelsen om Danaë är det gudarnas konung Zeus, eller i Ovidius romerska version Jupiter, som förvandlar sig till ett guldregn.

Berättelsen handlar bland annat om att det inte går att fly undan ödet. Akrisios, kungen av Argos, får veta av oraklet att hans dotter Danaës framtida son kommer att döda honom. Han låser in Danaë i ett torn så att hon inte ska få några barn, men guden Zeus tar sig in i tornet i form av ett guldregn och befruktar henne. Danaë föder sedermera en son, Perseus. Akrisios försöker göra sig av med mor och son genom att stänga in dem i en kista och kasta dem i havet. Vågorna för dem dock vidare, levande, och de genomlever en rad med äventyr innan Perseus besannar spådomen när han i en olyckshändelse dödar Akrisios med ett diskuskast.

Rent anatomiskt ser Danaë-figuren i målningen deformerad ut i våra nutida ögon. Konstnären har medvetet konstruerat henne så, det är en specifik form av idealisering av människokroppen som var vanlig under högrenässansen. Danaë är en blandning mellan kvinna och gudomlighet, hon är inte skapad av moder jord utan tillhör en annan dimension, säger Anna.

"Danaë och guldregnet" efter restaurering. Olja på duk, 69x90 cm. Okänd konstnär. Foto: Anna Catellani

Scenen i tavlan äger rum just som Zeus guldregn faller ned på Danaë i tornet. Det hela utspelas i ett sovrum i ett rikt hem. Sängen är försedd med sköna kuddar och i bakgrunden syns ett rött draperi som framhäver och ramar in Danaës kropp. En gammal kvinna försöker fånga mynten som regnar ned. Längst uppe i kompositionen syns Zeus ansikte, lika efemär som Danaë är påtaglig i sin detaljerade beskrivning, säger Anna:

– Konstnären har stannat tiden framför oss, fångat huvudpersonen i den stund då hon betraktar Zeus, gudarnas gud, samtidigt som hon blir betraktad från andra sidan bildytan.

Tavlan är manieristiskt målad, och det finns en gest i den här bilden som är manieristisk i sig, säger Anna, ett ordlöst språk med vilket Danaë kommunicerar att hon är berörd av det som händer. Hon sträcker sitt huvud mot Zeus som befinner sig ovanför, men hon tar samtidigt avstånd från honom genom att vända sin kropp bort från honom, mot betraktaren. Det är ett invecklat psykologiskt spel som bilden är laddad med.

Det mytologiska temat i konsten under renässansen berörde många viktiga aspekter av sin tid, säger Anna. Moralens förändrade perspektiv jämfört med tidigare, skönhetskoder, kvinnans roll på bildytan för att nämna några.

Antiken hade slagit ned som en meteorit med en annorlunda och åtråvärd värld till renässansmänniskan – det var en filosofi som passade in i il Cinquecentos (femtonhundratalet) nyplatoniska, humanistiska anda. Historien förtäljer inte vilken fantastisk upplevelse det måste ha varit att finna själva kanon för skönhet i jorden, men konsten började blomstra. Man ansåg att skönheten representerade en djup inre godhet, som var en förutsättning i sökandet efter gud.

Det nya synsättet gör att det är en stor skillnad mellan renässansens och medeltidens motivval. Under medeltiden skildrades främst andlighet präglad av gudsfruktan, "förutsägbart, som ett pendelur som markerade dess repetitiva och återkommande rytmer", säger Anna.

Medeltidskonstnärens fantasi tog ofta avstamp i bildliga redovisningar av helvetet, där monstruösa djävular manade betraktaren till fruktan. En bildvärld i starka kontraster, inom vilket det goda och onda samlevde med varandra på konstnärens färgpalett.

Människokroppen täcktes som regel i medeltidens konst, bortsett från när bibelns första kapitel skildrades: Adam och Eva som bar fikonlöv över de hemliga delarna. Den nakna kroppen förknippades med synd, och var en påminnelse om fördrivningen från paradiset. Men i mytens värld exponeras den nakna kroppen helt legitimt som en hyllning till skönheten, en skönhet som likställdes med dygd.

– När jag undersökte målningen kunde jag konstatera att det lilla tyget som dömer Danaës underliv inte tillhör originalskiktet, utan tillkom senare. Denna detalj är intressant i sig och vittnar om hur konsten har formats och påverkats av syn på moral under olika epoker. Det är också intressant hur flera epoker samlever i ett och samma konstverk.

En ärbar kvinna fick emellertid aldrig stå nakenmodell – därför anlitade konstnärerna ofta manliga modeller även för kvinnogestalter. Följaktligen ser muskulaturen ibland väldigt manlig ut på kvinnofigurerna från den här tiden i Venedig; man satte bara på mannen ett kvinnligt ansikte och två bollar på bröstkorgen. I den här målningen är det möjligen en kvinna som är avbildad, även om armar och axelparti ser ovanligt muskulösa ut. Men om det nu var en kvinna – vem kan hon då ha varit?

– I jakt på hennes identitet flyger mina tankar till 1500-talets Venedig, till de stora konstnärerna, till deras ateljéer, till doften av oljefärg som blandas med ljudet av lagunens vågor.

Detalj av målningen av "Danaë och guldregnet" efter restaurerníng. Foto: Ateljé Catellani

Venedig hade ett sjudande konstnärsliv med konstnärer i varje hörn. Här levde konstnärer som Bellini, Tizian och Veronese, och även konstnärer från andra länder, exempelvis Dürer.

Kvinnan som sitter modell i bilden är ung. Hon levde i en stad som var lika bedårande och rik som hårt politiskt styrd, säger Anna. Den venetianska staten bestämde allting, från de ekonomiska förhållandena till medborgarnas privata livsförhållanden. Venedig under il Cinquecento var en egen republik, oberoende av Vatikanen. Staden hade sin egen moral och egna seder, den var en port mellan öst och väst som myllrade av olika kulturer.

Venedig var känt för sina vackra och mycket eleganta kvinnor, men som sagt, en ärbar kvinna stod aldrig som nakenmodell. Det gjorde däremot kurtisanerna, så modellen i målningen är med stor sannolikhet en kurtisan, som det fanns många av i staden. Kurtisanerna fungerade som sällskapsdamer till mäktiga och välbärgade herrar, och fick i gengäld leva i lyx och status. Det är känt att kurtisanernas hem var lika dyrbara som kungligheternas.

– Scenen i tavlan har nästan säkert ytterligare en underton, om kurtisaner, för de hade en tjänarinna som såg till att rummet var fint, att maten var färdig när herren kom, tog emot pengarna, serverade.

Kurtisanen på bilden har en hy vit som mjölk, men den äldre kvinnan som har funktionen att tjäna henne är mörkhyad. Ofta graderade man människor i olika kategorier, säger Anna: exempelvis framställdes ofta fattiga och gamla – oftast elaka eller orena – mörkhyade. Idag strävar vi efter att bli solbrända och tycker att det är vackert.

Detalj av "Danaë och guldregnet" efter restaurering. Foto: Anna Catellani

Ett guldregn kan också ha haft en särskild betydelse på den här tiden. Italien befann sig i en fas av ekonomisk expansion. Det sägs att det var familjen Medici som redan på medeltiden stod för det första bankväsendet, men nu fanns guldmynt plötsligt i gemene mans medvetande. Hertigdömena expanderade och judendomen kom in i bilden genom att judar lånade ut pengar till hertigar och kungahus. Bankväsendet blev mäktigt, och pengar låg i luften. Så man kan fundera över varför konstnären låter renässanstjänarinnan på bilden sträcka sig efter Zeus guldregn.

Bevarat från antiken finns myten om Danaë avbildad på keramiska artefakter, men på dessa förekommer ingen tjänarinna. På en vattenbehållare från runt 430 f Kr på Museum of Fine Arts i Boston sitter Danaë på en soffa och tar emot Zeus i form av ett guldregn medan gudarnas budbärare Hermes och en kvinna som närvarar backar tillbaka i sin förvåning. Alla tre bär kläder, även Danaë som öppnar sin dräkt för att fånga det fallande regnet. Ett annat exempel är Louvrens klockformade krater med samma motiv från 450-425 f Kr, där man tydligt ser guldmynten falla rakt ned i Danaës bara mage.

Antik beotiensk klock-krater med Danaë och guldregnet från 450-425 f Kr. Louvren, Paris.

Renässansmästaren Tizian, som har målat en hel serie på temat Danaë och guldregnet, låter guldregnet falla i två riktningar i en av sina målningar. En del av regnet faller fjäderlätt mot Danaë som ett gudomligt ljus och en del faller tungt i riktning mot tjänarinnan som girigt fångar in guldmynten i ett förkläde som hon håller upp, lite likt hur Danaë själv fångar in guldregnet på den antika vattenbehållaren i Boston. I Tizians första version på temat är guldregnet mer likt ett svävande guldmoln, och en kerub håller Danaë sällskap i stället för en tjänarinna. Efterkommande konstnärer som Rembrandt och van Dyck har låtit sig inspireras av Tizians serie på temat när de själva tolkat myten om Danaë och guldregnet.

Längst upp: Tizians version av "Danaë och guldregnet" med tjänarinnan (Museo del Prado, Madrid). Mitten: Tizians originalversion på temat (National Museum of Capodimonte, Neapel). Längst ned: Tizians "Venus från Urbino" (Galleria degli Uffizi, Florens).

Det kan också vara intressant att jämföra med Tizians berömda målning "Venus från Urbino" som på flera sätt påminner om målningarna av Danaë. Men även om de är väldigt lika varandra är det mycket som skiljer dem åt.

– Själva dynamiken bakom är väldigt annorlunda. Kvinnan i Venus från Urbino anammar identiteten av Venus eftersom hon är vacker och påminner om skönhetsgudinnan. Med Danaë är det precis tvärtom – hon är en gudinna som har antagit mänsklig form temporärt. Man har kamouflerat henne till kvinna och lagt henne på en boudoir i Venedig, säger Anna Catellani.

I den här artikelserien berättar Anna Catellani om en rad med till största delen okända verk från väst, som håller en hög konstnärlig standard. I nästa artikel kommer hon att berätta om kärlek till mat.

Konsthistorikern och konservatorn Anna Bronzoni Catellani restaurerar en målning i sin ateljé, augusti 2018. Foto: Susanne W Lamm

Om Anna Bronzini Catellani:

Anna Bronzoni Catellani utbildade sig till konservator vid Palazzio Spinelli Nicolini i Florens, har studerat vid konstakademin i Modena, Italien, och har en fil mag i konstvetenskap från Uppsala Universitet. Hon är expert på framförallt 1500- och 1600-talsmåleri, och har genom åren utfört konservering och restaurering på flera tusen konstverk. Hon har även fått fina utmärkelser för sitt jobb – inte minst blev hon dubbad till riddare, ”Cavalerie alla Croce della solidaritet italiano” 2005 av Italiens dåvarande president Carlos Azeglio Ciampi för sina insatser i landet. Nyligen analyserade Anna Catellani en 1600-talsmålning som hon bedömer är en tidigare okänd målning av Rembrandt, Rembrandts första självporträtt