Catellanis hörna: Kärlek och fattigdom
Gabriel Schachinger; "Tiggerskan"(1895), detalj. Foto: Ateljé Catellani


I artikelserien ”Catellanis hörna” tar konsthistorien och konservatorn Anna Bronzoni Catellani dig med på en vandring genom sekler av oljiga penslar och konstnärliga visioner. I den här delen befinner vi oss på 1800-talet – en era full av motsättningar.

Den tyska konstnären Gabriel Schachinger (1850-1912) var hovmålare hos Ludvig II av Bayern. För många år sedan fick Anna Catellani i uppdrag att restaurera en målning av Schachinger, en socialrealistisk genremålning från en privat samling i Sverige: ”Tiggerskan”. Det är en ambitiös målning som framställs med akademisk färdighet, berättar en historia, och redovisar dåtidens moral – ”Tiggerskan” är som en destillation av tidsandan 1895 när den skapades.

Vi ser här en kvinna med två små barn stå i trappan upp till ett välbeställt hus; betjänten har just öppnat dörren och en hund har kommit ut och nosar på ett av barnen. Av titeln att döma är kvinnan där för att be om hjälp.

– Det är en väldigt gripande scen. På sätt och vis kan man tycka att det går att ta den till sig med en gång, men den är mångbottnad, säger Anna.

Gabriel Schachinger; "Tiggerskan" (1895). Olja på duk, 67x42 cm, privat ägo. Foto: Ateljé Catellani

Enligt Anna bär målningen på romantikens koder: inte minst betoningen på känslor som binder samman meningen i tavlans komposition. Under romantiken förflyttades fokus från det yttre till människans inre liv: alla områden – från konst och musik till filosofi – dominerades av känslor. Vi återfinner Rousseaus idéer om barnet som symbol för det rena och naturliga – barn återkommer ofta i motiven under den här tiden. Den innehåller också idealisering av historien, samt en kritik riktad mot industrialismen som ledde fram till just den situation som visas i målningen: kvinnor som förlorade sina hem och förvisades till gatan, kvinnor fick lämna sina barn för att arbeta och familjer som splittrades.

Romantiken kan ses som en reaktion mot upplysningens rationalitet och de politiska strömningarna som följde på franska revolutionen. Det startade som en protest mot den nya världen som kom med ökad industrialism, urbanisering, konsumtion, ateism och sekularisering. Det var en sammansättning av nya tankar som spred sig globalt från Europa och påverkade hur människan ser på kärlek, familj, arbete, städer, naturen och annat.

När Schachinger föddes hade romantiken redan nått sin kulmen och klingat av, men många av dess idéer var och är fortfarande en del av det västerländska tankegodset. På slutet av 1800-talet är vi redan inne i vår nuvarande konversation, i vårt narrativ.

– Det är en kokande kittel som fortfarande kokar; det finns samma ingredienser i vår soppa idag, säger Anna.

En svart-vit värld

Scenen med tiggerskan är till synes fryst mitt i ett skeende, nästan som ur en stumfilm, ett livsöde som materialiseras framför betraktaren med hjälp av oljefärg. Till skillnad från exempelvis en ljusdunkeolmålning av Caravaggio, där ljuset berättar för betraktaren vad temat är, är bildytan i Schachingers målning jämnt belyst rakt framifrån, för att framhäva alla detaljer som tillsammans bygger upp en berättelse.

Det är en eklektisk miljö: en orientalisk matta, flera typer av marmor och klassicistiska inslag som kolonner. Vid väggen växer en oleander. Byggnaden har 1700-talsdekorer och de två vuxna figurerna bär 1800-talskläder.

– 1800-talet inom konsten är väldigt intressant, det är en värld som anser sig äga historien. Det är alla stilar i ett. Det känns verkligen som att mannen eller kvinnan eller paret som bor i det här huset äger världen.

Går vi djupare in i målningen kan vi se att konstnären har hjälpt betraktaren lite på traven, säger Anna: med dörrkarmen har han i princip delat in bildfältet i två halvor, med betjänten på ena sidan och kvinnan på den andra. Barnen hamnar intressant nog mitt emellan.

Symboliskt visar den här indelningen med halva dörren öppen och halva dörren stängd på en svart-vit världsbild, som exempelvis rika och fattiga. Betjänten som är på väg att servera te eller kaffe när kvinnan ringer på är på den trygga sidan, på andra sidan dörren. Samtidigt understryker konstnären instabiliteten på sidan utanför dörren genom att låta kvinnan stå och väga mellan två trappsteg. Hon kan lika gärna gå tillbaka ned för trappan igen som uppåt. Att barnen befinner sig mitt emellan kan vara en Rousseau-tanke som lyser igenom: barn sågs inte längre som små ofärdiga vuxna som nödvändigtvis skulle gå i sina föräldrars fotspår.

Det är också spännande att lägga märke till hur figurerna utbyter blickar. Betjänten tittar på kvinnan som ringt på, men kvinnan tittar inte på betjänten som öppnar, utan på hunden. Hunden tittar tillbaka. Vad representerar hunden i den här scenen?

Gabriel Schachinger; "Tiggerskan" (1895), detalj. Foto: Ateljé Catellani

– Om man tittar på kvinnans hår, då förstår man vad hunden representerar, för hundens päls är finare än hennes hår – den är blank och fin medan hennes hår är slitet. Hunden har i denna scen större värde än vad hon har med sina barn. Så det finns förstås socialrealism i den här bilden, ett socialt budskap som är väldigt subtilt inlagt: hunden mår bättre än hennes barn.

Barnen ser friska ut med fint hull. De är lite trasiga men inte helt tokigt klädda. Kvinnans kläder tyder också på att det har funnits en värdighet.

– Det här vittnar kanske om den sköra balans som den här kvinnan en gång levde i. Kanske hade hon det relativt bra, men så urholkades situationen och nu går hon och tigger. Man ser att hon har lappat ihop kläderna, men en gång i tiden var kläderna anständiga.

Gabriel Schachinger; "Tiggerskan" (1895), detalj. Foto: Ateljé Catellani

– Och betjänten, hur är han? Han är fångad i farten när han är i färd med att servera sitt te och kaffe. Hans ansikte är inte särskilt vänligt, han är inte välkomnande. Jag tycker jag läser i hans ansikte någon form av skepsis.

– Så vad är det som har hänt? Det finns en berättelse som alla de här detaljerna lämnar i våra händer och till vår fantasi att utveckla med hjälp av konsthistorisk tolkning. Därför är det viktigt att förstå konstnärens bagage, hur hans kontext såg ut, vad han har sett runtomkring sig och vad som skrevs i litteraturen. Nu går jag in i en spekulationsvärld, säger Anna och inträder i konstens privilegierade rum där visualiteten möter fantasiriket:

– Jag tror att betjänten har sett kvinnan förut. Han är lite beklämd. Han bär tungt, men han kan inte bara stänga dörren. Och kanske är kvinnan någonstans skamsen. Det kan hända att även hunden känner igen henne och barnen. Kan det vara så att hon arbetade där förut? Kan det till och med vara så att patronen är far till barnen? Nu kommer hon och tigger, kanske om att få mer arbete, åtminstone för barnens skull, säger Anna Catellani.

I den här artikelserien berättar Anna Catellani om en rad med till största delen okända verk från väst, som håller en hög konstnärlig standard. I nästa artikel kommer hon att berätta om kärlek i mytologin.

Konsthistorikern och konservatorn Anna Bronzoni Catellani restaurerar en målning i sin ateljé, augusti 2018. Foto: Susanne W Lamm

Om Anna Bronzini Catellani:

Anna Bronzoni Catellani utbildade sig till konservator vid Palazzio Spinelli Nicolini i Florens, har studerat vid konstakademin i Modena, Italien, och har en fil mag i konstvetenskap från Uppsala Universitet. Hon är expert på framförallt 1500- och 1600-talsmåleri, och har genom åren utfört konservering och restaurering på flera tusen konstverk. Hon har även fått fina utmärkelser för sitt jobb – inte minst blev hon dubbad till riddare, ”Cavalerie alla Croce della solidaritet italiano” 2005 av Italiens dåvarande president Carlos Azeglio Ciampi för sina insatser i landet. Nyligen analyserade Anna Catellani en 1600-talsmålning som hon bedömer är en tidigare okänd målning av Rembrandt, Rembrandts första självporträtt