Konstsamlaren och företagaren Fred Ross hade tagit sin magister i konst bara några år tidigare, när han 1977 snubblade över målningen ”Nymfer och satyrer” av William-Adolphe Bourguereau – ett ögonblick som kom att förändra hans liv.

Ross blev så betagen av målningen att han ”frös fast, gapade med munnen vidöppen, fick kalla kårar upp och ned längs ryggraden”, berättar han på Art Renewal Centers (ARC) hemsida.

Han måste få veta – vem hade målat detta mästerverk? Varför hade han inte känt till verket tidigare? Tavlan var daterad till 1873, och han kunde inte begripa varför ingen hade talat om denna mästerliga konstnär i skolan.

En ny rörelse

När han började forska kring Bouguereau upptäckte Ross att den moderna konstutbildningen utesluter klassisk konst. Han upptäckte att 1900-talets moderna konstvärld ogillade inte bara Bouguereau, som var sin tids mest berömda konstnär, utan även alla hans kollegor och alla traditionella färdigheter i teckning och måleri.

Upptäckten ledde i förlängningen till att Ross grundade ARC, som stöttar professionella konstnärer i ett försök att både bevara och vidareutveckla den traditionella bildkonstens höga standarder och förträfflighet.

I en kartläggning år 2000 hittade Ross bara 14 skolor i hela världen som undervisade i traditionell konst och lärde ut klassiska konsttekniker. Idag har ARC fler än 70 godkända skolor och program runtom i världen. Dessutom har de en formell relation med 24 allierade organisationer dedikerade till traditionella konsttekniker. 

USA:s förändrade syn på konstutbildning

Det senaste halvseklet verkar man ha gjort ringa försök att hålla fast vid bildkonstens klassiska tekniker, eller ens titta på klassisk konst. Detta kan bero på att utbildningen tenderar att svänga fram och tillbaka mellan att fokusera på antingen konst eller vetenskap. Beroende på tidens sociala frågor har vi fokuserat på antingen vetenskapens ”objektiva opartiskhet och precision” eller på ”affektivt engagemang och delaktighet i lärandet” genom konst, skriver Arthur Efland i sin uppsats ”Art Education in the Twentieth Century”.

Om man tittar på USA så började president John F Kennedys administration på 1960-talet att bekosta högskoleprogram inom konst och humaniora, som dök upp i begynnelsen av den kontrakulturella rörelsen. 1968 hade antalet konstlärare ökat med det dubbla, enligt Mary Ann Stankiewicz, lärare på konstutbildningen vid Penn State.

Senare, på 80-talet, när USA försökte bibehålla sin teknologiska överlägsenhet gentemot Sovjet och ekonomiska överlägsenhet gentemot Japan, svängde pendeln till en mer analytisk inställning. J Paul Getty Trust försökte ge alla grundskoleelever konstutbildning, inte bara de med konstnärliga talanger. Det centrala i konstutbildningen var inte konstnärliga uttryck, utan allmänna konstkunskaper med konstkritik, konsthistoria och kritisk teori i läroplanen.

En grupp lärare från Florida och New York belyste de sociala och kognitiva fördelarna med praktiskt skapande, utifrån idén att konstutbildningen skulle ha en mer intellektuell inriktning. De talade om ökad empati, kreativitet, självkänsla och analytisk förmåga. Konstprojekten sipprade in i alla ämnen och sågs som ett sätt att lösa problem, skriver New York Times.

Idag är det svårt att sätta tummen på vad som pågår i klassrummen. Utbildningsdepartementet publicerade en uppdaterad rapport om konstundervisning 2009-2010, som inbegrep uppgifter om hur många skolor som erbjöd utbildning i visuell konst – oavsett om lärarna var specialister eller vanliga klasslärare, hur länge och hur ofta de undervisade – men inget om innehållet i utbildningen.

Med tanke på vilka som hyllats för sina bidrag till konstutbildningen, finns tydliga indikationer på att man inte längre undervisar om klassikerna.

År 2000 vann Kay Schempp utmärkelsen ”Årets lärare” i Connecticut. I sitt tal sade hon att hennes drivkraft i livet och i undervisningen är kreativitet, och att hennes verktyg, oavsett statliga normer, är ”multikulturella, tvärvetenskapligt feministiska och postmoderna”.

I april i fjol utnämnde National Art Education Association Barbara Clover från Lousiana till ”Årets konstlärare”. Hon introducerar sina elever till moderna och postmoderna verk, inte traditionell konst. Denna typ av konstutbildning är så högt ansedd att president Barack Obama hedrade Clover för hennes bedrifter.

Förvirring bland lärare

En avläggare till ARC är Da Vinci-initiativet (DVI), grundad av Ross dotter Kara Ross och konstläraren Mandy Hallenius. DVI erbjuder utbildningar i traditionella tecknings- och måleritekniker för lärare på grundskolenivå.

De senaste fem åren har Hallenius personligen introducerat praktisk klassisk konst till över 1000 lärare över hela USA. Enligt Hallenius, som tidigare har undervisat konst i allmänna skolväsendet, vet inte konstlärare om att dessa färdigheter fortfarande finns tillgängliga.

– En del av dem gråter för att de inte ens visste att de kunde lära sig att teckna. Det finns en hunger efter dessa kunskaper i konstvärlden. De är ivriga, sade Hallenius i en tidigare intervju med Epoch Times.

Okunnighet kan vara en anledning till att dessa färdigheter inte lärs ut, men en del lärare ser tekniska färdigheter som en motsats till inspiration och kreativitet.

En enkät som Visual Arts Research publicerade 2003 visade att det råder förvirring bland grundskolelärare. En stor andel av dem höll med om att ”det krävs övning och ansträngning för att skapa ett konstverk”, och samtidigt att inspiration ”är viktigare än färdighet när man skapar ett konstverk”.

Dessa uttalanden verkar motsägelsefulla. Om det krävs färdigheter för att skapa ett konstverk, vilket vi kan anta kommer från ”övning och ansträngning”, varför skulle inspirationen vara viktigare?

Dikotomin mellan färdighet och inspiration/kreativitet är enligt Hallenius kärnan i själva problemet. Dessa egenskaper är inte motsatta, de kompletterar varandra. Färdigheter i bildkonst är verktyg som ger ett tydligt uttryck för ens inspiration, säger hon. Föreställ dig att vi kunde komponera musik utan att ha tagit en enda musiklektion.

– Ingen säger att vi antingen kan eller inte kan spela piano. Folk inser att vi måste ta pianolektioner om vi ska lära oss spela.

”Liksom att undervisa i rytm, tempo och skalor på musiklektionerna ger eleven många verktyg att uttrycka sig själva med genom musik, behövs en färdighetsbaserad bildundervisning. Genom att lära sig ett solitt hantverk, färgteori, hantera färg, perspektiv och så vidare, kan eleverna utvidga sin egen verktygslåda för visuella uttryck,” skriver DVI på sin hemsida.

Hallenius tror att traditionell, klassisk konstundervisning vinner mark, särskilt bland grundskolelärare. Att uppnå momentum i en aldrig tidigare skådad hastighet är återkomsten av traditionella konstskolor den nya ”kontrakulturella rörelsen i konstutbildningen”.