Konstnären Gregory Mortenson passerade en milstolpe för ett par år sedan, då han hade en solutställning i ett framstående galleri i New York. I tre års tid hade han jobbat på en serie målningar som porträtterade värdigheten, glädjen och motståndskraften hos de barn som överlevde jordbävningen i Haiti.

– Jag säger det om och om igen, men de här barnen förkroppsligar människans storhet, sade han när Epoch Times träffade honom i hans ateljé i Harlem, New York.

Första gången han reste till Haiti var tio månader efter jordbävningen 2010, då utan avsikt att måla. Han åkte dit för att hjälpa till med att bygga hus, men han kunde inte låta bli att rita av barnen han träffade. Tillsammans med sin fru och en grupp vänner återvände han sedan 2013 för att undervisa.

Han lärde barnhemsbarn att rita och måla. Han fortsatte att teckna av dem, och idén om att skapa en serie med målningar började ta form. Han tänkte över det noga innan han fattade beslutet, eftersom han inte ville skapa något exploaterande. Till slut tyckte han att dessa barn ”behövde hyllas och odödliggöras”.

Han hittade inspiration till Haiti-serien i William-Adolphe Bouguereaus (1825-1905) målningar av bondflickor.

– Det finns något djupt i sanning och skönhet, sade han.

En av de mest talande målningarna i serien visar en 9-årig flicka vid namn Venice, som sitter på ett betongblock. Hennes bara fötter vilar på jord och småsten medan hon gör sina läxor.

Även om det bara är olja på duk känns flickan otroligt närvarande – som en hoppets eviga ambassadör. Venice bodde fortfarande i ett tält, och på frågan vad hon ville ha om hon kunde få vad som helst i välrden, svarade att hon ville gå i skolan. Därför bestämde sig Mortenson för att måla av henne när hon gjorde läxorna.

Målningen ”Homework” bekräftar, tillsammans med resten av målningarna i Haiti-serien, att Mortenson är en av de skickligaste och mest relevanta konstnärerna i sin generation.

– När jag målade ville jag att betraktaren skulle känna glädjen och lyckan som jag kände i Haiti med alla de här barnen, som sprang omkring och spred glädje till andra. Det var en så stark konstrast till döden och förstörelsen precis utanför barnhemmets gränser. Så jag försökte att måla en erfarenhet snarare än en bild, sade han.

Galleriet Arcadia Contemporary (som nu flyttat från New York till Los Angeles) ställde ut Haiti-serien, som kallades ”Zion’s Children”, i tio dagar hösten 2015. Det är en kort tid jämfört med de tre år det tog Mortenson att slutföra serien, men det är en tröst att veta att själva målningarna kommer att finnas kvar i flera hundra eller kanske till och med tusentals år.

Att se dem tillsammans var tillfredsställande, säger Mortenson:

– Det kändes som att jag var tillbaka på barnhemmet, omgiven av alla de här barnen. Jag kunde höra skratten och känna hoppet inför deras ljusa framtid.

En del av intäkterna från försäljningen gick till barnhemmet ”Hope for Life Children’s Home” i Port-au-Prince på Haiti. Mortenson sade att han en vacker dag skulle vilja resa tillbaka till Haiti för en uppföljning.

Antiklimaxfasen – den kreativa post partumdepression som konstnärer vanligen hamnar i efter att ha passerat en milstolpe – verkar ha gått Mortenson förbi. Men kanske har han gått igenom fasen så gradvis och elegant att man knappt märker av den när man träffar honom.

Som hemmapappa och målare på heltid tar han hand om sina små barn på dagen och målar sedan fram till 3 på natten. Han vågar inte spilla någon tid, då han ska överträffa sig själv som konstnär. Vid tillfället för intervjun håller han på med en serie självporträtt, jämte andra projekt och beställningsjobb.

Se sig i spegeln

Den här söndagseftermiddagen jobbade Mortenson på en preliminär ritning, skissade på och gjorde överläggningar kring komposition och problem med ljussättning han skulle ställas inför när han filmade en instruktionsvideo som publicerades i vintras. Hans fru, Angela, lekte med deras gemensamma barn i vardagsrummet.

Spegeln som sitter i ateljétaket är inte till för att han ska se sig själv: till självporträtten använder han en stående spegel.

– Ett problem med uppställningen vid självporträtt är att om du har en extrem, Valezquez-lik ljussättning blir du själv upplyst, men inte duken.

Det är här som takspegeln kommer in i bilden. När han vinklar den stora lampan uppåt reflekteras ljuset från spegeln ned till hans ansikte, liksom till ritbordet och staffliet.

Eftersom merparten av hans verk är antingen på galleri eller hos privata ägare dekorerar han väggarna med sina skolarbeten, ett tryck av Jean-Léon Gérômes ”Bashi-Bazouk” och flera paletter, inräknat ett par han fick vid National Portrait Society Awards.

– Mina vänner som inte själva är konstnärer brukar klaga: ”Åh, gör han ett självporträtt till” och hänger ut mig som nån slags narcissist, säger han skämtsamt.

– Men konstnärer förstår. När du målar självporträtt ”är modellen alltid där, alltid i tid”.

För en som älskar att avbilda människor som Mortenson gör, och som tecknar och målar dygnet runt, är det nödvändigt att ha en pålitlig modell. Särskilt under studierna i klassisk konst, som varade i 12 år. Han hade kunnat bli läkare – han påbörjade medicinstudier med stipendium vid Southern Virginia University, men konstintresset tog överhanden.

Han studerade också i Utah, hans hemstat, hos den klassiska konstnären Patrick Devonas och William Whitaker. 2006 flyttade han till New York för att studera hos Jacob Collins, grundaren till Grand Central Atelier. Nu undervisar Mortenson själv i måleri på lördagarna.

I ett par omgångar jobbade han som illustratör för Hewlett-Packard, och en kort period som assistent hos postmodernisten Jeff Koons – en erfarenhet som stärkte hans beslutsamhet i att bli bildkonstnär i den klassiska traditionen.

Under studietiden ritade han av vänner som kunde tänka sig att sitta modell, och resten av tiden ritade han av sitt eget ansikte, vilket han tycker är oändligt utmanande.

Han tittade sig i spegeln och sade med en suck och ett skratt:

– Jag har den här väldigt märkliga näsan… väldigt tungt pannben och en sorts platt ansikte. När man tittar på mina anletsdrag är det en konstig sammanställning av saker. Jag undrar, hur gick det ihop?

Till en beställd målning med titeln ”Gethsemane” använde han sitt eget ansikte till en skäggstudie. Innan han avslutade målningen hade han fått en beställning på ett självporträtt. Senare bad tidskriften American Artist honom att skapa en artikelserie i tre delar som beskrev verket, vilket ledde till ett tredje självporträtt. Det var då han bestämde sig för att göra ett självporträtt om året.

– Det blev intressant, eftersom när du radar upp dem börjar du se dig själv åldras.

Man kan inte undvika att tänka på Rembrandt och hur hans konstnärsskap formades i processen med att skapa självporträtt. På samma sätt som Rembrandt i ett självporträtt bar kläder som försökte efterlikna Albrecht Dürer eller någon dräkt som ses i en Rubens-målning, bestämde sig Mortenson vid 34 års ålder för att ha på sig kostym och slips i sitt första seriösa självporträtt, för att efterlikna Bouguereau.

Han har bara en lucka på två år, vid 37 och 38 års ålder, när han var upptagen med Haiti-serien. I sina självporträtt vid 39 och 40 års ålder fick han sig själv att se äldre ut än vad han i själva verket gjorde.

– Alla blir så upprörda över detta, sade han och skrattar lite.

Det är stor skillnad mellan allvaret och det nästan förtvivlade uttrycket i hans självporträtt jämfört med de gladlynta Instagrambilderna på honom med fru och barn. 

– Jag tittar på mig själv i flera timmar, och jag tittar avsiktligt på min näsas form eller mitt pannben och tänker på hur ljuset faller över det. Så jag försöker inte att framstå som en arg person. Det är bara så det fungerar. Vanligen försöker jag hålla mig teknisk och fokuserad på strukturen, nyansen, mättnaden och valören.

Hans inställning till att måla av sitt ansikte liknar sättet han målar stilleben.

Medan han jobbar på sina självporträtt lyssnar han på musik som gör honom nostalgiskt begrundande.

– Jag återupplever stunder av lycka, sorg och triumf genom den tidsmaskin som bara musiken är.

I 20-årsåldern förlorade han en närstående i en bilolycka.

– Det var förödande. Livet förändrades. Mitt i sorgen råkade jag se min spegelbild. Jag såg likadan ut – precis likadan – men mitt hjärta var trasigt. Jag hade förändrats. ”Är jag fortfarande jag?” undrade jag.

Varje gång han jobbar på ett självporträtt frågar han sig samma fråga igen: ”Är jag fortfarande jag?” och tänker på nästa projekt.

Mortenson är varm och gladlynt. Han älskar det han gör, men känner sig samtidigt ansvarstyngd. I konstnärsvärlden är det många som lyckas göra ett underverk, och sedan försvinner de.

– Det är alltid den här pressen att göra det igen. Varje år känns så.

Genom barnens ögon

Mortensons ettåriga son Jude kom in i ateljén och visade upp en leksaksfjäril, och började sedan peka på olika saker i rummet. Några minuter senare kom hans treåriga dotter Lily in och förklarade för sin bror att han inte fick vara i ateljén, försvarade sin pappas värdefulla arbetstid.

Mortenson visade en stor leksakselefant som han använt som rekvisita i sin kommande serie, som fokuserar på New York City genom hans barns ögon. Han har även en leksaksdinosaurie, en råtta och en tvättbjörn som han använder i kompositionerna.

– New York är både magiskt och förskräckligt för en vuxen, så föreställ dig hur det måste vara genom barnens filter.

Hans dotter pekar till exempel alltid på råttorna hon ser springa omkring på tunnebanespåren.

Konstnärer som har barn brukar komma till en punkt när de vill måla av dem. Mortenson vill inte skapa sentimentala målningar.

– Det är lätt att framstå som snubben som stolt visar bilder av sina barn i plånboken, sade han.

Det är också utmanande eftersom barn är så fulla av energi och rör sig hela tiden. Han har ändå utvecklat ett sätt att jobba med barn, särskilt när han skapade Haiti-serien.

– Jag älskar att vara med barn hela dagarna, och jag målar på kvällarna, så detta är allt jag tänker på.

På ett annat staffli, bredvid självporträttet han håller på med, kan man se början till en målning av hans dotter, med fjärilar som förvandlas till löv intill henne, och preliminära spår av en skyskrapa i bakgrunden.

– Jag har inte utvecklat färdigt de här idéerna, sade Mortenson.

Han tycker inte att det är anmärkningsvärt att han kan vara hela dagarna med barnen och sedan måla åtta timmar varje kväll, eftersom måleriet ger honom sådan glädje. Han medger lite lamt att han älskar det, mycket, kanske lite mer än vad han skulle älska en fantastisk semester. Det avspeglar sig i hans vackra målningar.

 Artikeln skrevs december 2016.