Vad Velázquez porträtt säger om den moderna människans sätt att se
Detalj av “Juan de Pareja,” 1650 av Diego Velázquez (1599-1660), Spanien. Olja på duk, 81 x 69 cm. Foto: Metropolitan Museum of Art


När Metropolitan Museum of Art ropade in Diego Velázquez ”Juan de Pareja” för motsvarande 43,8 miljoner kronor på en auktion 1971, var det nytt rekord. Så mycket hade ingen någonsin betalat för en målning.

Att denna prestigefulla institution var beredd att betala en sådan summa för verket speglade dess kulturella värde. I publikationen ”Juan de Pareja by Velázquez: An Appreciation of the Portrait” fastställer museiintendenten Theodore Rousseau att målningen är ”bland det vackraste, mest levande porträtt som någonsin målats”.

Med tanke på hyllningarna är det överraskande få besökare i Metropolitans galleri 610. Rummet är faktiskt oftast tomt.

Ser man tillbaka på historien så har intresset för Velazquez konst varit cykliskt, och ofta begränsat till konstnärskretsar. I slutet av Velázquez liv var han högt aktad, men sedan avtog hans popularitet fram till 1800-talets andra hälft. Även då begränsades entusiasmen för spanjorens konst till en liten grupp porträttmålare, som Carolus-Duran och John Singer Sargent.

Det råder ingen tvivel om att målningen är ett mästerverk. Den skapades under mästarens andra resa till Italien (1649-1651) och var en ”uppvärmning” inför det viktiga uppdraget att måla av påve Innocentius X.

Bilden blev hyllad i hela världen efter att ha visats för allmänheten i portiken i Pantheon i Rom. Enligt Antonio Palominos biografi var porträttet så levande att folk trodde det var verkligt.

På ett sant virtuost sätt är alla konstnärens idéer – färg, valör, brutna penseldrag och mjuka kanter – perfekt orkestrerade. Inte konstlat stilistiskt, utan för att uttrycka en naturlig iakttagelse.

Vanligen beskrivs målningen på Metropolitan med adjektiven ”levande”, ”verklig” och ”sann”. Detta är frukten av att konstnären utforskat hur det mänskliga seendets mekanik korsas med poesin i att skapa en bild. Kanske var Velazquez mål att ta bort barriären mellan konstverket och publiken. Oavsett så var resultatet revolutionerande, då det ställde representationens existerande rättesnören inför näthinnans intuitiva verklighet.

“Juan de Pareja,” 1650 av Diego Velázquez (1599-1660), Spanien. Olja på duk, 81 x 69 cm. Foto: Metropolitan Museum of Art

R.A.M Stevenson förklarade detta koncept i sin bok ”The Art of Velázquez” från 1895. Stevenson var, snarare än en enkel konsthistoriker, en konstnär, som hade studerat under Carolus-Duran med Sargent.

Stevenson beskriver Velázquez som den första föredömliga skaparen av ”impressionism”. Impressionismen avses här som något större än bara en efterhandsbeskrivning av den franska målarskolan, utan syftar på frukten av de idéer som först växte fram hos renässanskonstnärer som Titan.

Design och utförande är väsentligen invävt i konstnärens förmåga att verkligen iaktta naturen. Målet är en harmonisk bild där varje oskiljaktig del bidrar till den större helheten, som realiseras visuellt genom en övergripande känsla av visuellt fokus.

Motsatsen till detta är det som Stevenson beskriver som ”detaljseende”. En serie separata och likvärdigt betonade iakttagelser sys samman genom konstnärlig konvention för att skapa en bild. Velázquez ”manipulerade minst med sitt visuella intryck” och därför sammansmälter hans senare målningar med vårt faktiska seende, enligt Stevenson.

Stevensons profetiska varning för detaljseende har olyckligtvis funnit sin mästare i kameran. Spridandet av högkvalitativa reproduktioner av foton har blivit så allerstädes närvarande att den mekaniska linsens produkter nu tas för verklighet. Det blir allt svårare för betraktare idag att förstå det subtila i Velázquez konstnärliga budskap.

Över 300 år efter hans bortgång trotsar Velázquez döden och erbjuder oss sin medhjälpare Juan de Pareja; inte i ett fruset ögonblick – han andas praktiskt taget framför oss. Det är detta som gör det till en sådant övertygande konstverk.

Så varför är galleriet tomt? Kanske är det tryggare för den samtida betraktaren med illusionen av teknologins skugga projicerad på Platons grottvägg, än med den tysta sanningen man finner i ett uppriktigt seende.

Matthew James Collins är en amerikansk konstnär baserad i Florens, Italien. Utöver oljemåleri och skulptur ägnar han sig åt att undervisa oljemålare i porträttkonst vid Charles H. Cecil Studios. Artikeln är översatt från engelska.