Statliga Kommittén för främjande av ökad fysisk aktivitet frågar sig i sitt slutbetänkande hur vi skapar ett rörelserikt samhälle. Eftersom jag var tillsatt som särskild utredare är jag nyfiken på svaret. Själv fick jag sparken – kanske för att mitt svar på frågan hade blivit ett annat än betänkandets: färre ord, mer handling.
I ett mejl från Regeringskansliet intygades att jag hade fått jobbet som särskild utredare för att jag är den jag är: Entreprenör och grundare av Friskis & Svettis med en historia av att inspirera människor till rörelse – någon som får saker att hända. När jag nu läser de drygt 200 sidorna i kommitténs slutbetänkande förstår jag varför vännerna sade: ”Vi får väl se hur länge du får vara kvar.”
De som inte trodde att jag skulle bli långvarig i statens tjänst förstod mer än jag. Att omgående samla passionerade rörelseentreprenörer och bilda arbetsgrupper för konkreta insatser, är inte hur man arbetar i utredningar. Där har man möten med andra myndigheter, institutioner, regioner, politiker och tjänstemän. Sedan skriver man en lång text om vad man sysslat med på ett sätt som vaggar in alla införstådda i trygg slummer. Man tar inte egna initiativ. Man sticker inte ut. Efter det att jag skrivit en av de mest lästa debattartiklarna i DN – enligt redaktören – tog det bara två dagar tills jag fick ett samtal från statssekreteraren: ”Vi entledigar dig från tjänsten från och med fredag.”
