Tricia Goyer är tiobarnsmamma och hemskolar sina barn. Hon är författare till över 70 böcker och både föreläser och podcastar. Som det ser ut i hennes liv just nu, med ett par av hennes barn utflyttade, bor hon med sin man, åtta barn och en äldre släkting som är dement. Det var under de här omständigheterna som hon och hennes familj utmanade sig till att leva ”gnällfritt”, alltså att låta bli att klaga. Som hon säger: ”Vad skulle kunna gå fel?”
I sin nya bok berättar Goyer om deras ”omöjliga” år: ”The Grumble-Free Year: Eleven Family Members, and One Impossible Goal”. Jag bad henne berätta om deras upplevelse.
Epoch Times: Vad inspirerade dig att försöka leva ”gnällfritt”?
Tricia Goyer: Precis när vi skulle börja livet som barnfria föräldrar adopterade jag och min man John sju barn, från nyfödd till tonåring. I flera år fick vi hantera stora beteendeproblem och ilska som kom från att adoptera barn ur svåra förhållanden. Vi gick i terapi och arbetade mot läkning, men snart upptäckte vi att vår familj fortfarande kämpade med att få lugn och ro i hemmet. Det visade sig att det fanns en stor bov: gnäll.
I vårt hus har vi många personer med viljor och behov, vilket leder till mycket klagande och konflikter. Åtta barn som fortfarande bor hemma, två föräldrar och min gamla mormor, som alla bor tillsammans, innebar att vi antingen kunde ha ett liv med att söka fel hos andra och ha ont i magen, eller så kunde vi arbeta för att göra någonting annat.
Epoch Times: Vad tyckte din familj när du berättade för dem att du ville satsa på ett gnällfritt år?
Tricia Goyer: Min man och jag frågade familjen om de skulle vara villiga att ta sig an utmaningen: ett år utan att gnälla. De yngsta barnen tyckte att det var en jättebra idé. De yngre tonåringarna tyckte att det verkade omöjligt. De äldre tonåringarna frågade ”Hur?”
Vi visste att det skulle vara lätt att komma igång, men svårt att hålla i, så vi sade till barnen att om vi arbetade på att inte gnälla under ett år så skulle vi fira med att åka på en speciell familjesemester. (Och, kanske hade min man och jag redan planerat för semestern ändå...) Vi visste att det var nog för att hålla alla motiverade att fortsätta att arbeta med det. Och när jag tappade ångan så blev jag påmind av barnen om vår utmaning och vårt mål.
Epoch Times: Vad hade ni för definition på att gnälla?
Tricia Goyer: Att gnälla är mer än bara ord. Det inkluderar att himla med ögonen, gny, smälla i skåpsdörrar, sucka högljutt och att gå med stampande steg. Det är mer än att bara muttra ord … det går djupare. Gnäll grundar sig verkligen i ett missnöje. Vi får inte vad vi vill ha när vi vill ha det och därför klagar vi.
Det som är sorgligt är att vårt gnäll inte bara skadar våra relationer med andra utan det sätter också upp en barriär mellan oss och Gud. När vi gnäller säger vi till Gud ”Det du har gett oss är inte nog; du är inte nog”.
Epoch Times: Vilka var de största utmaningarna med att leva gnällfritt?
Tricia Goyer: För att vara helt ärlig var den största utmaningen att titta på mig själv först och att vara ett gott exempel. Jag ville att mina barn inte skulle gnälla och jag behövde vara förebilden. Det är lätt att gnälla. Det är svårare att ta reda på vad som ligger bakom, att försöka göra förändringar och att kommunicera bättre.
Fast det inte är ok att gnälla så insåg jag att det är bra kommunikation att berätta för min man om vad jag är orolig för, dagens utmaningar och mina behov. Att komma över mitt inre gnäll, att förändra mina tankar och min attityd, och att prata om mina behov har hjälpt mig att vara ärlig och transparent. Och mina barn lär sig det också.
Oftast ligger det något mer bakom gnället. Det kan vara en större oro. Det kan vara att familjen är för upptagen och frånvarande. Eftersom jag började med mig själv först behövde jag komma på det här och sedan lära mina barn.
Epoch Times: Vad överraskade dig på den här resan?
Tricia Goyer: Den största överraskningen var att innan vårt gnällfria år hade jag faktiskt inte gett mina barn verktyg för att hjälpa dem att göra saker och ting annorlunda. Det är lätt att gnälla. Att veta hur man kan svara på ett annat sätt kräver arbete.
Jag behövde ge dem sätt att förmedla ett behov utan att gnälla. Eller hur man kan ta ett djupt andetag och svara på en förälders fråga på ett passande sätt.
Jag minns att jag frågade mina barn: ”Vad borde man göra istället för att gnälla?” Till svar fick jag ett tomt stirrande. Jag behövde ge dem sätt att förmedla ett behov utan att gnälla. Eller hur man kan ta ett djupt andetag och svara på en förälders fråga på ett passande sätt.
Jag arbetade med mina barn så att de skulle kunna tänka igenom hur de skulle kunna svara istället för att gnälla. Sedan tränade vi på att göra det rätt. Jag kunde skicka ut mina barn och sedan låtsas ropa in dem, bara så att de kunde träna på att svara på rätt sätt. Eller så låtsades jag servera någonting till middagen som de inte gillade och få dem att säga ”Tack för att du gjorde middag. Jag kommer att äta allt annat, men kan jag ta bara lite av det där?”
Vi lär våra barn att göra så många saker, men på något sätt har vi glömt hur vi ska lära dem att kommunicera bra och vara tacksamma utan att gnälla.
Epoch Times: Vilken var den viktigaste lärdomen ni fick under er gnällfria utmaning?
Tricia Goyer: Den största lärdomen jag fick var att det inte hjälper någonting att peka ut mina barns gnäll. Det som fungerade bäst var att säga till när de gjorde rätt. Man kommer längre med beröm än med pekpinnar. Det har visat sig att när barn hör en mamma berömma något av deras syskon för att inte ha gnällt, eller för att istället ha varit tacksam, så vill de få samma sorts positiva uppmärksamhet.
Epoch Times: Känns det som att din familj lyckades med utmaningen?
Tricia Goyer: Ja! Vi gnäller mycket mindre i familjen och jag skulle säga att vi har lyckats. Det händer flera gånger per dag att jag ser något av barnen bygga upp en klagan, men sedan välja att kommunicera på ett bättre sätt.
Vi har också ett gemensamt språk och gemensamma kunskaper kring gnäll. När det till exempel har varit en jobbig dag så säger jag till barnen ”Jag vet att vi är hungriga allihop, och jag vet att vi är trötta – så det vore enkelt att gnälla lite nu – men vi kan alla arbeta tillsammans för att hålla en positiv inställning.” Att se de tillfällen när det är lätt att ta till gnäll hjälper oss att låta bli att göra det.
Epoch Times: Hur har den här utmaningen förändrat din familj?
Tricia Goyer: Vi har förändrats allihop tillsammans – och vi har alla förändrats som individer – vilket är något som barnen kan ha med sig genom hela livet. När vi arbetar med våra kombinerade svagheter gör det samtidigt att vi bygger upp våra individuella styrkor. Jag blir alltid glad när en lärare eller tränare säger hur mycket de uppskattar mitt barns goda attityd.
Det har också blivit lättare för mig att vända på min attityd. Flera gånger om dagen, när jag känner för att gnälla så tänker jag istället på något jag är tacksam för. Eller så kommer jag på ett sätt att kommunicera mitt behov på ett positivt sätt. Förändringarna finns både på insidan och utsidan.
Epoch Times: Vilket råd skulle du ge till föräldrar som vill inspirera sin familj att leva gnällfritt?
Tricia Goyer: Jag hoppas att föräldrar vill ta sig tid att fokusera på något man ofta ser förbi: att vi är missnöjda. Vi fastnar i ett hjulspår av klagande, istället för att arbeta för någonting annorlunda. Det krävs arbete för att välja bra kommunikation och tacksamhet istället för att gnälla, men det är värt det. Vår utmaning har visat sig vara en gåva till familjen – en som vi kommer att fortsätta att ge.
Följ Barbara på Twitter: @barbaradanza
Hjälp oss att driva tidningen vidare!
En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.
