Johan Asplund (1937–2018) är ett ypperligt exempel på att en akademiker som även behärskar det litterära uttrycket når både längre och djupare än den som trofast förblir inom den akademiska jargongen. Han är vidare ett ypperligt exempel på vad som händer en akademiker som är mer självständig, originell och modig än vad den akademiska världen förmår att tillgodogöra sig. Han blir en outsider, doktorerar möjligen utomlands och förblir i det närmaste obefintlig i offentligheten. Därför behövs i varje kulturland fristående institutioner, såsom Svenska Akademien och Samfundet de Nio, som belönar dem som förmår få oss att tänka längre än det redan tänkta och anbefallna. 2007 – sent omsider – tilldelar Svenska Akademien Johan Asplund Det stora essäpriset (utöver äran 100 000 kronor). Det priset finns inte mer, och självklart säger detta något om både samtiden och om vad det blev av Svenska Akademien.
Johan Asplund är det närmaste en Roland Barthes vi kom i Sverige – möjligen att konstvetaren Torsten Weimarck (1943–2017) kunde konkurrera om den hedersbetygelsen. Det rör sig om lekfulla tänkare, postmoderna i ordets positiva betydelse – tänkandet som dans och äventyr och inte som tvångströja för att inte säga självmordspiller. I motsats till postmodernismen i sin mer journalistiska och medialt inriktade version utgör denna lekfullhet ett medel för att tänka – självsmekelse och poserande nihilism göre sig icke besvär. Johan Asplund står på fast mark. Därifrån sprider sig friheten.
