De bortglömda kristna i den svenska förföljelsedebatten
Kinesiska kristna ber i Sichuanprovinsen, 2008. Foto: China Photos/Getty Images


Förföljelse av religiösa skäl uppmärksammas allt mer även i svenska medier, och då inte minst förföljelse av kristna. Senast i förra veckan uppmärksammade exempelvis DN:s ledarredaktion en rapport från Pew Research Center, om att förtrycket mot troende ökar.

Det är så klart lovvärt att detta lyfts fram, men samtidigt lite beklagligt att blicken, som så ofta, inte tycks räcka ända bort till världens folkrikaste land – Kina.

Som Epoch Times rapporterade nyligen har nämligen förföljelsen av kristna där eskalerat på senare år. Vissa tecken tyder på att de kristna i Kina som inte vill anpassa sig till den förvridna regimsanktionerade variant som gäller för alla religioner i Kina nu rör sig mot den avgrund som tre grupper – tibetanska buddhister, muslimska uigurer och falungong-utövare – redan störtat ner i.

Svenska kyrkan har fått omfattande kritik för att brista i att uppmärksamma och stödja förföljda kristna i andra länder, men det är framför allt Mellanöstern och Nordafrika som lyfts fram i den här kontexten. Kanske tänker man lätt att kristna borde vara en marginell grupp i Kina, men enligt organisationen Freedom House rör det sig om 60-80 miljoner protestanter, varav 30-50 miljoner är ”oregistrerade” och därmed alltså i riskzonen, samt 12 miljoner katoliker, varav ungefär hälften är oregistrerade.

Allt som allt beräknas enligt Freedom Houses ofullständiga siffror omkring 100 miljoner kinesiska medborgare befinna sig i de kategorier som anses ha ”hög” eller ”mycket hög” risk för förföljelse. Det är alltså en enorm befolkning, och medvetenheten om detta i Sverige får nog betraktas som tämligen låg, åtminstone om man ser till mediebevakningen.

Det här är förståeligt. Vi i Europa fokuserar så klart främst på vårt närområde och det som har betydelse för vårt närområde – och till det sistnämnda räknas Mellanöstern och Nordafrika. En stor del av dem som flyr religiös förföljelse, inte minst kristna, hamnar i europeiska länder. IS härjningar mot olika minoriteter och brutala terrordåd mot kyrkor väcker också naturligtvis större uppmärksamhet än det omfattande, ofta mer lågintensiva religiösa förtrycket under den sista stora kommunistdiktaturen.

Men allt religiöst förtryck i Kina är sannerligen inte lågintensivt. Hur illa de religiösa förföljelserna och våldet i det oroliga och krigshärjade Mellanöstern än är, så har Kinesiska kommunistpartiet tagit sin förföljelse av den egna befolkningen en nivå djupare i avgrunden. Rapporterna om att regimen använder samvetsfångar som en levande organbank i ett hemligt, systematiskt massmord är nu kända världen över, och det här är den fasansfulla slutstationen för de ovan nämnda svårast utsatta grupperna – framför allt falungong-utövare.

Dock har nu allt fler varningar väckts om att Kinas kristna är nästa grupp som riskerar att i stor skala bli offer för den här bestialiska hanteringen, eftersom förtrycket mot dem ökar. Samtidigt ökar faktiskt rapporteringen om, och intresset för, Kina i Sverige något, låt vara från en extremt låg nivå. Kanske kan dessa faktorer bli det som gör att den omfattande religiösa förföljelse som pågått i Kina i stort sett sedan kommunistpartiet tog makten 1949 kommer upp på agendan även här.

Det vore sannerligen på tiden. För medan västvärlden numera kraftsamlar för att totalt utrota terrorsekten IS, har vi ju omfattande diplomatiska och affärsmässiga förbindelser med massmördarregimen i Peking.