Väggarna i konstens korridorer är kantade av porträtt. Det är ansikten från olika sekler som med uttrycksfulla, ibland hemliga blickar betraktar den förbipasserande. De förmedlar tyst sina budskap, som förevigas och inpräntas i minnet.

Selfies, miljoner selfies framställs varje timme runt om i världen. Att avporträttera sig själv har blivit en självklar del av vår vardag, en rutin som upprepas likt ett mantra, och där den skapande kraften består av att fånga den tillrättalagda bilden av sig själv i telefonens kamera. En image som sedan levereras till en eller flera utvalda mottagare.

Ordet selfie kommer från det engelska språket och består av prefixet "self" (själv) och suffixet "-ie" (av mig själv). Även om det inte går att jämställa ett foto med måleri är en selfie i sig ingen ny företeelse: redan under 1600-talet utförde Rembrandt över 120 självporträtt som bidrog till att skapa hans varumärke. I dessa kunde man se Rembrandt klädd som allt från en biblisk gestalt eller rik affärsman till en kärleksfull make – listan är lång.

Genom dess snabba spridning och starka samhällsförankring har selfien blivit ett kulturellt fenomen som förenar den digitala teknologin med bildkulturen från öst och väst, offentliggör vårt individuella och samtidigt kollektiva behov av att bli sedda, omtyckta, uppskattade och ihågkomna. Selfie är ett begrepp som fann sin spridning redan i början av 2000-talet, från Amazonas skog till Australiens kust och ordet är sedan 2002 även infört i Oxford English Corpus.

Det vore högst impopulärt, snudd på social självbestraffning att fråga vad selfien i en djupare mening är, för idag är den en införlivad del av vårt kollektiva sätt att kommunicera. Som konstvetare anser jag dock att det inte är överflödigt att ställa sig frågan om vad en selfie är i ett djupare perspektiv och vad detta paradigmskifte – från omsorgsfullt målade porträtt av en konstnär till en snabb bild tagen av en själv med mobilkamera – står för. Att på djupet granska fenomenet som omstörtat bildperceptionen och porträttets historia och gett ett nytt forum till det offentliga jaget, i dess inre och yttre dimensioner.

När jag blickar tillbaka i tiden funderar jag över de referensramar som burit fram selfiekulturen till våra dagar. Jag vandrar i andra kulturers fotspår och ser på hur de har manifesterat behovet att offentliggöra sin egen bild just genom porträttkonsten, från antiken och det forna Egypten till renässansen och barocken.

Porträttkonsten under antiken – Makt och myt gestaltas

Ordet porträtt härstammar från det franska ordet portraire (återge): porträttets konst konkretiseras genom konstnärens tolkning och målerisk beskrivning av den avporträtterade.

Porträttet som konstgren sträcker sig flera tusen år tillbaka i tiden. Porträtten av babyloniska kungar och krigare, egyptiska faraoner, grekiska gudar och hjältar – för att nämna några gestaltningar – talar ännu till oss från färgstarka väggmålningar och bleka skulpterade reliefer. Porträttets arv från forntiden förmedlar en bild av människan som saknar det individualistiska uttrycket i sitt formspråk. Karakteristika särdrag saknas i gestaltens identitet – denna aspekt som kom istället att bli grundläggande i porträttkonsten längre fram i tiden. Under antiken avbildades människor primärt i sin yrkesroll eller samhällsfunktion.

I flera årtusenden karaktäriserades porträttkonsten av mytens och maktens ideal: huvudpersonerna kunde vara krigare, hjältar och kungar, ofta omgärdade av folket som ansiktslösa gestalter. Mänskligheten var delad i distinkta kategorier och samhällsskikt, vilket konsten gav uttryck genom bildlig framställning.

Den avporträtterade lyfts fram 

Behovet att särskilja och lyfta fram den avporträtterade från mängdens anonymitet, förmedla individen bakom det avmålade anletet, skedde gradvis i konsthistorien i takt med de samhällsförändringar som direkt influerade och dikterade konstens väsen, dess form och tillämpning.

Det var i hjärtat av den grekiska och romerska bildkonsten som man började fokusera på den typ av individuella gestaltning som än idag berättar för dig och mig vem den avmålade var, vilka inre egenskaper och värderingar personen hade, dess sinnesstämning och vilken samhällsstatus den representerade. Som individ var den avmålade en människa med namn, härkomst och en egen historia, som konstnären återskapade genom det som måleriet egentligen är – en fiktiv och effektiv trollkonst i färg och form.

Under de första århundrade efter Kristus födelse blev porträttkonsten ett centralt verktyg för att hylla levande och döda. Medaljer med den romerska kejsaren återgiven i profil har medfört att vi fortfarande kan bekanta oss med deras ansikte: till exempel Julius Ceasars smala och belevade utseende, Neros galna uppsyn och Catullus degenererade uttryck har vi lärt känna på detta sätt sedan våra första skolår.

Lite senare i livet kom kunskapen om hur livet var under det romerska imperiet, genom de väggmålningar från Pompeji och Ercolanum som överlevde vulkanen Vesuvius armageddon.

I den romerska porträttkonsten från år 100 kan vi lära känna individerna som är avporträtterade, få en inblick i deras liv och yrke, vi får lära känna deras namn och inte sällan deras historia. Vi ser filosofer, poeter, mödrar, förlovade, nygifta, skrivare och scenografiska interiörer som i sin aktualitet aldrig upphör att förvåna oss, liksom deras skönhet aldrig slutar att förvåna oss. Deras liv hade tydliga paralleller till vår vardag och vårt samhällsbygge.

Konsten, i synnerhet porträttkonsten, lyckas överföra budskap till dagens människor genom dessa ordlösa men ytterst talande bildliga beskrivningar.

Ett exempel av detta är paret känt under namnet Paquio Proculus från hus nr 7 i Pompeji.

Det unga paret poserar i halvfigur stående bredvid varandra. De blickar framåt mot vad som kan uppfattas som tidens fönster, i riktning mot den osynlige betraktaren. Den fysiska närheten dem emellan sprider harmoni och kan tolkas som naturlig intimitet. Den realistiska framställningen i bilden är tydlig beskriven i deras personliga anletsdrag. I porträttets specifika språk finns också dåtidens vedertagna symboliska element, vilka berättar om parets färdigheter och samhällsstatus. Paret vi ser är skrivkunnigt: hon har en penna i handen och han ett upprullat papyrusark. Han bär toga, kåpan som visar att han är romersk medborgare, dåtidens prestige och stolthet.

Tekniken som målningen är utförd i kallas al fresco, i vilken färgpigment blandas med en särskild typ av kalk. När denna blandning penslas på väggen äger en kemiskt reaktion kallad karbonatisering rum, och kompositionen kan aldrig mer ändras eller avlösas från underlaget. Och det är genom detta tillvägagångssätt, med ambition att finnas till för all evighet, som parets identitet bevarats i två tusen år. Deras union och samhällsfunktion har nått fram till våra dagar, även om de under en lång tid var begravda i aska efter vulkanutbrottet år 79 efter Kristus.

Det är fantastiskt att fortfarande, trots tidens gissel, krig, jordbävningar, naturkatastrofer och främmande invasioner kunna ta del av Paquio Proculus värld, genom alla detaljer som beskriver dessa individer, som om tiden stannat och dess gap aldrig funnits mellan oss.

Porträttkonsten från Fayum: när döden blir vacker

Porträtten har många och varierande funktioner beroende på historisk och kulturell kontext. Under en tid var porträttkonsten viktig for att hylla livet och döden, då livet efter detta var av central betydelse i syfte att skaffa sig en lika bra och välförtjänt plats i evigheten.

Från antikens grekiska och romerska bildkultur (med säte i Fayum, Egypten, när denna plats var en fjärran provins av det romerska imperiet) härstammar en särskild porträttkonst. Den föreskrev att man på ett ärofyllt sätt skulle bli avporträtterad i sitt bästa jag, ung och välklädd. Porträttet skulle senare fylla funktionen att pryda den avbildades mumie efter bortgången, att klä döden med skönhet och lämna en ståndsmässigt och tilltalande bild av sig själv till de kommande generationerna.

Fayumporträtt skildrar gestalten som om tiden stannat efter att porträttet färdigställts, bevarande denne så inför evigheten. Det är realistiska och väl utförda skildringar med utsökta detaljer, utsmyckning, frisyrer, dräkter som reflekterade dåtidens skönhetskoder – allt vilket öknens torra klimat och sanden bidragit till att bevara fram till våra dagar. Denna typ av porträttkonst var en till ungdom och skönhet i syfte att tränga ut död och fysiskt förfall. Ytterst var den av fetischistisk karaktär.

Den unga kvinnan vi ser tittar bort mot en okänd horisont. I denna iscensättning post mortem, tänker hon på livet efter detta? på sin barndom eller sina älskade? De stora ögonen är ett återkommande moment i konsten från Fayum, ögon som talar och låter betraktaren undra, vandra in i dem för att bekanta sig med människan man skådar, ögon som själens port. Att lämna en bemålad bild av sig själv var dock ett privilegium reserverad enbart till det övre samhällsskiktet, och idag finns det över 700 porträtt bevarade.

Porträttet under renässansen: presentera och representera

Tusen år efter antikens nedgång uppstod en ny era kallad renässansen. Ordet syftar till antikens pånyttfödelse – man blåste nytt liv i dess bildkultur och upphöjde den till konstens kanon. Man letade därför bland antikens många kulturella avtryck, dess skulptur, måleri och arkitektur, och anpassade antikens skönhetsfilosofi till den nya moderna tiden.

Under tidigt 1400-tal ökade kommersen i Europa inom och mellan länder. Den nya borgerligheten och dess köpkraft växte, jämte aristokratin som berikade sig genom allt större befogenheter, genom strategisk planerade allianser av mäktiga familjer och förtjänst av kontinuerliga krig. Makten var inte enbart representerad av landets främsta instans, kungen, utan hade numera flera ansikten som skulle bli ihågkomna nu och inför framtiden.

Att bli avmålad, presenterad i sin fulla glans och ära, var ett måste för varje herre värd sitt namn och ämbete. Porträttkonsten fick en särställning bland konstgrenarna. Som en spegelbild av denna nya måleriska hänförelse och parallellt med efterfrågan ökade konstnärerna till antal, de reste och lärde sig nya tekniker.

Det var så det kom sig att Albrecht Dürer en tid bodde i Venedig och Antonello da Messina i Nederländerna. På varje gata fanns konstnärer som livnärde sig på att sälja sin konst. Porträttkonsten mättade inte enbart herrarnas efterfrågan utan även många munnar.

Konsten bredde ut sig i Europa och fick vingar, bland annat tack vare tryckerikonsten under tidigt 1400-tal, och i hög grad tack vare Venedig, republiken som var första garant för tryckfrihet. Bilder av berömda konstverk spreds nationellt och internationellt och utgjorde fundamentet för den nya bildkulturen, med porträttkonst som huvudtema.

Under beskydd av flera mäktiga familjer, som Medici i Florens, Este i Modena, Estense i Ferrara och Sforza i Milano, eller hov som de franska och burgundiska, uppnådde konstnärerna måleriets mest raffinerade effekter. Renässansens porträttkonst kan jämföras med ett kalejdoskop i vilket man kan hitta varierande uttryck, med fysiska och psykologiska skildringar, sinnesstämningar, moraliskt förkunnande, status, kärlek, tillgivenhet och dygd.

Genom dessa porträtt presenterar konsten den avporträtterade till omvärlden, men hade även funktionen att representera denne. Under renässansen hade porträttet, särskilt bland kungar, prinsar och hertigar, funktionen att representera den gestaltade då denne inte kunde vara fysisk närvarande i rummet. Ett substitut, en dubbelgångare skulle man kunna säga med dagens termer, som fick ”mandatet” att representera den statusfyllda gestalten. Porträttet skulle överföra till betraktaren alla värden tillskrivna den frånvarande. Detta medförde att det ställdes stora krav på konstnären, professionell skicklighet och ansvarstagande, särskilt med tanke på hur lätt man kunde förlora sitt huvud om man agerande felaktigt. Inför det representativa porträttet, som ofta placerades vid tronen, fick man böja på huvudet och när man gick tillbaka fick man absolut inte vända ryggen till.

Statusporträttets viktigaste element var retoriken. Ett talande exempel av det är porträttet av den spanska kungen Filip II, utförd av Tizian år 1556. Kungen bär alla regalier, ett verkningsfullt sätt att undvika alla missförstånd kring hans status. Han är målad sittande i halvfigur. Syntesen över vem han är och vilken makt han besitter förmedlas också genom hans genomträngande blick, vilken utesluter eventuella missförstånd. Porträttets retorik är tydlig, budskapet omistligt.

Blicken, ögon som möter ögon är en av porträttkonstens grundpelare. Det är den talande blicken som ersätter ord och som talar i syftet att nå betraktarens känslospektra, minnesbank och historisk balk.

Porträttet under barocken

En av mina favoritkonstnärer är Georges De la Tour. Det anses att han under sin trettioåriga karriär skapade omkring fyrtio målningar; En av dessa är "The Fortune Teller (Spåkvinnan)", som skildrar en pittoresk 1600-talsscen:

En ung, välklädd man uppmärksammas av en figur som håller en bild i sin hand. Det är troligen en kvinna som är avporträtterad och hon kommer för att berätta om hans framtid genom att läsa den i hans handflata. Han är helt omedveten om att flickan till höger under tiden tömmer hans ficka, samtidigt som en ung skönhet stjäl en guldmedalj från kedjan runt halsen. Gestalterna i målningen ser ut som skådespelare, var och en spelar sin givna roll. Kvinnorna som omger mannen är från olika sociala grupper och bakgrund. Blickarna bildar ett osynligt band som skapar intensitet i kompositionen och det är som om luften står still. Bildens stämning förstärks av färgskalan med flertal röda nyanser. Varje gestalt är väl återgiven och utgör ett porträtt i en komplex komposition.

Konstnärens blick har tolkat och omvandlat verkligheten till bild, som sedan bevarats till oss i senare generationer. Hur många porträtt av oss eller selfies kommer det att finnas om hundra år? Porträttkonsten presenterar en person, eller flera, men återger samtidigt sin tid och kultur, och utan vårt kulturarv skulle vi inte vara de vi är idag.

I artikelserien ”Catellanis hörna” tar konsthistorien och konservatorn Anna Bronzoni Catellani dig med på en vandring genom sekler av oljiga penslar och konstnärliga visioner. I nästa del tittar Anna på krig i konsten.

Om Anna Bronzoni Catellani:

Anna Bronzoni Catellani utbildade sig till konservator vid Palazzio Spinelli Nicolini i Florens, har studerat vid konstakademin i Modena, Italien, och har en fil mag i konstvetenskap från Uppsala Universitet. Hon är expert på framförallt 1500- och 1600-talsmåleri, och har genom åren utfört konservering och restaurering på flera tusen konstverk. Hon har även fått fina utmärkelser för sitt jobb – inte minst blev hon dubbad till riddare, ”Cavalerie alla Croce della solidaritet italiano” 2005 av Italiens dåvarande president Carlos Azeglio Ciampi för sina insatser i landet. Nyligen analyserade Anna Catellani en 1600-talsmålning som hon bedömer är en tidigare okänd målning av Rembrandt, Rembrandts första självporträtt.