En av Selma Lagerlöfs mest läsvärda novellsamlingar är Kristuslegender (1904). Kristuslegender skulle hon följa upp samma år med den mindre kända novellsamlingen Legender. I Legender är den bibliska tematiken borta, men budskapet om ödmjukhet, medkänsla och kärlek är lika närvarande och drabbande.

Selma Lagerlöf (1858–1940), en av våra största författare både hemmavid och ute i världen och den första kvinnan att tilldelas Nobels litteraturpris (1909), behöver väl knappast en närmare introduktion. Hennes romandebut Gösta Berlings saga (1891) har älskats och fortsätter älskas av både de fina litterära salongerna och folket, och förutom romankonsten behärskade hon mästerligt också novellkonsten. Det sjuder av liv både på och mellan raderna i Lagerlöfs prosa, och inte minst då i hennes noveller.

Det var faktiskt med novellsamlingen Osynliga länkar (1894), som är lika förträfflig som någon av hennes romaner, som Lagerlöf fick sitt definitiva genombrott som författare. Detta säger kanske något om hur pass mycket större anseende novellen som litterär form hade under förra sekelskiftet än vad den har i dag. En annan av Lagerlöfs förträffliga novellsamlingar är Drottningar i Kungahälla (1899), där hon tagit verkliga kvinnohistoriska fakta från forntiden som hon, likt forntidens muntliga berättare, i berättelserna låtit förvandla till saga och myt.