Bo Bergmans bok ”Den förrymda själen” är en fantastiskt ömsint skildring av kärleken, av längtan efter den, av att möta den – och inte förmå motsvara den och därför förlora den.

Själen är någonting som tycks allt svårare att få syn på. Själva ordet finns knappt i vårt vardagliga språkbruk mer och uppfattas nog av många som i det närmaste löjeväckande. Bo Bergmans roman Den förrymda själen, utgiven 1955 och skriven av en 86-årig man, diskvalificerar sig så att säga redan i sin titel. Och förrymd? Vad är det? Jag ser framför mig barn och barnbarn av i dag liksom per automatik fnysa till och avvisa boken i kraft av vad de inte känner till.

Hovrättsrådet Arvid Clerck kommer gående genom gränderna i Gamla stan och inleder därmed Bo Bergmans roman. Nästa år skall hovrättsrådet fylla sextio år, och då är ”förtidspensionen inom räckhåll”. Vad som följer är en ovanligt vacker och vemodig historia, skriven med säker hand, där varje sida är späckad med koncisa och klingande livsinsikter, ja med kanske fler visdomar på en sida än i ett dussintal samtida skönlitterära alster sammantagna. Man läser om en man som levt ett liv, grubblat och stångats med tillvaron och mest av allt med sig själv – på gott och ont. Liksom Arvid Clerck verkar författaren aldrig funnit sig tillrätta på denna jord, utan vandrat omkring i sin stad utan att komma någon vart. ”Var och en trampar i sin cirkel, och cirkeln krymper tyvärr år från år”, skriver Bergman, som kallats ”den siste flanören”. Varför bryter inte hovrättsrådet upp från sin instängda tillvaro? Varför flyttar han inte ut från sitt dystra barndomshem vid Järntorget? ”Man kan ändå inte resa från sig själv”, slår han fast. Återvändsgränden har blivit permanent, en slags tillflyksort för den slagne. ”Han levde utan årstider”, skriver Bergman, alltid lika fåordigt som målande. Tomhetskänslan blir skriande, men lindras av självironin och stunder av mänsklig värme. Humorn är stillsam, gäckande, finurlig, sublim. Modern ligger på sin dödsbädd, prisar sin son för hans duglighet, och lägger till: ”Men du har inte varit glad, det skall människan vara.”