Det spelar ingen roll om det är de stora operahusen och teaterscenerna eller de mindre kulturlokalerna; den nakna och mörka scenen dominerar. Det avskalade och svarta signalerar hopplöshet och tragedi, likt en sinnebild för ett samhälle i förfall. Scenkonsten har med tiden blivit ett språkrör för ett ensidigt kulturpolitiskt och konstnärligt narrativ. Mångfaldstanken har fått stå tillbaka för politisk konformitet.

Trenden med den nakna scenen har hållit i sig ett par decennier. Scenografer förvandlar scenen till underjordiska miljöer och dystra fängelseliknande rum. Fonder och kulisser är borttagna, och möbler och inventarier är reducerade till minsta möjliga. Den minimalistiska scenografin matchas med en trendriktig ljussättning som skapar hårda kontraster, motljus och skuggor, oavsett föreställningens libretto och konstnärliga intention. Det spelar ingen roll om det är en komedi eller tragedi. Scenograferna skapar en mekanisk och livlös värld som för tankar till en dystopi. Det slentrianmässiga förhållningssättet har blivit en scenkonstnärlig kliché, som är både uttjatad och intetsägande.