Sedan sekelskiftet 1900 har synen på skönhet förändrats radikalt inom kulturområdet. Konstens och kulturens ursprungliga uppgift att förmedla skönhet och visdom har ersatts med provokationens signum. Det nya mantrat som sedan dess oupphörligt ekar genom kulturpolitikens högborgar är: Ingen riktig konst utan provokation. Den nyskapande och provocerande kulturen har höjts upp och satts på en piedestal, och har svårligen ifrågasatts. De fundersamma har fördömts och förvisats till dilettantens träskmarker. Epitet som bakåtsträvare och konservativ har tystat eventuell skepticism.
Även en diskussion om konstens och kulturens estetiska och filosofiska värde har varit svår att föra, om det i samtalet funnits kritik som på något sätt har riktats mot samtidens kulturella heliga ko.

I nutidens svenska samhälle har en hel del kulturskapare målat in sig i ett hörn. Det finns inte mycket utrymme kvar för att hitta nya sätt att vara provokativ på, och modernister och representanter för efterföljande ismer har fastnat i synsätt som har mindre och mindre relevans, i ett samhälle som söker en mening med människans varande och hennes handlingar i samtiden.