Efter Leif Östlings förslag den 29 december om ett antal ansvarsrockader för landets politiska församlingar – mellan stat, kommuner och regioner – lanserade Sveriges läkarförbunds ordförande, Sofia Rydgren Stale, sina idéer två dagar senare (SvD 1 januari). Här levererades ytterligare några robusta argument för det som måste ske.
Med stöd av Socialstyrelsens beräkning för hur många sjukhusvårdplatser som behövs vändes Stares förhoppningar mot regeringen. Igen bör sägas. Regionerna, med sin intresseförening, SKR tycks hon helt ha gett upp hoppet om, särskilt som dessa aviserat ytterligare nedskärningar på grund av den katastrofala ekonomin.
Att regeringen nyligen beslutade att överge överenskommelsen med SKR om ökad tillgänglighet i vården … är ett viktigt steg i rätt riktning.
Den hurtiga prognos Socialstyrelsen lanserade i somras, där 160 föreslagna åtgärder påstods kunna lösa problemet redan under 2026, tror hon lika lite på.
Om än redan kända är argumenten väl värda att upprepa:
• Minst 100 patienter dör i onödan varje år på sjukhus enligt tidningen Sjukhusläkarens beräkningar. Den verkliga siffran är sannolikt åtskilligt högre eftersom uppgiften enbart baseras på genomgångna Ivo-anmälningar.
• Antalet vårdplatser – inklusive intensivvårdsplatser – är lägst i Europa.
• SKR har aviserat nästan 6 000 personalneddragningar på sjukhusen under föregående och innevarande år. Räcker det?
• Intresseföreningen dribblar med statistiken – rökridåer kallar Stare det – för att smita undan problemet. ”En framgång” enligt föreningen.
• Ännu fler anställda kommer därför att fly vården, vilket möjligen är just vad regionerna och SKR vill?
Mycket lite nytt under solen men trots allt ett, enligt Stale:
”Att regeringen nyligen beslutade att överge överenskommelsen med SKR om ökad tillgänglighet i vården, och i stället styra genom riktade statsbidrag, är ett viktigt steg i rätt riktning. Att SKR inte längre tillåts agera mellanhand förbättrar möjligheterna att nå resultat.”
Vilket nog är okänt för de flesta, särskilt som det inte har hindrat staten, med ansvarig minister Acko Ankarberg Johansson (KD), att avisera nya 1,5 miljarder till förlossningsvården. En tiondel till glesbygden eftersom där ingen längre finns. Som förhandlingspart och mellanhand har SKR som vanligt fungerat, trots att alla tidigare satsningar har försvunnit i rökridåer. Resultatet denna gång är återigen förutsägbart.
Förhoppningsvis kommer snart grundlagsexperter och andra sakkunniga att äntra debatten.
Det påverkansdokument som presenterades förra året – “Läkarförbundet granskar Vårdplatsbristen” – avslutades med önskelistan som nyårsartikeln också hänvisar till. Rubrikerna är här förkortade:
• Vårdplatskapacitet som motsvarar behoven.
• Utbyggd primärvård.
• Bättre personalpolitik.
• Statlig styrning.
Samma litania har i decennier upprepats men för ständigt döva öron. På senare år ändå på sätt och vis besvarade med ”riktade satsningar” från staten där merparten har använts för att ”mata draken”. Uttrycket myntades av en anonym regeringstjänsteman under pandemin. Draken är Sveriges kommuner och regioner.
Som flera tidigare har påpekat saknar staten och Acko Ankarberg Johansson andra förändringsverktyg än nya friska pengar och ansvariga myndigheters (Ivo, Socialstyrelsen, Arbetsmiljöverket) eventuella sanktioner.
Allihop, vilket många har sett och förstått, lika verkningslösa.
Varför upprepar då Sofia Rydgren Stale samma sak igen? Fast hon vet att 1862 års kommunalförordningar under drygt 160 år har garanterat kommuner och regioner total självständighet från staten.
Stale känner garanterat till den konsultutredning som regeringen har beställt för att finna vägar för statens ”fientliga övertagande” (hostile takeover) av vården trots alla lagkrux.
Förhoppningsvis kommer snart grundlagsexperter och andra sakkunniga att äntra debatten.
För lite bättre fart.
Anders Mansten
Överläkare
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta skribenten: [email protected]
