Jag har i flera krönikor på sistone försökt ringa in några av de mest uppenbara systemfelen inom svensk sjukvård och den aningslösa diskussion som omringar dem. I den mån en diskussion alls förs.
Nu har en nestor från svenskt näringsliv – Leif Östling – äntrat debatten med förslaget att regionerna bör överta ansvaret för bland annat skolan från kommunerna.
Det vore att göra bocken till trädgårdsmästare.
Att göra bocken till trädgårdsmästare är ett ordspråk från 1600-talet med betydelsen att låta någon helt olämplig överta ansvaret för något.
En variant är elefanten i porslinsbutiken.
DN debatt den 29 december:
”Vårdmisslyckandet har gått för långt. Räddningen kräver mer än små finjusteringar. Kostnaderna skenar: på 20 år har vi gått från 130 miljarder kronor till 400 miljarder kronor i årlig kostnad för denna vård.”
Efter samma beskrivning som från flera andra tidigare – administrationens förbannelser särskilt – följer Östlings slutsats:
”Vårdens organisation har uppenbarligen kollapsat. Så här kan vi inte ha det.”
Och:
”Problemen är liknande i kommunerna … Pengar in i systemet har inget samband med den kvalitet som kommer ut.”
Östlings slutsats är att lågpresterande rektorer och sjukhusdirektörer borde bytas ut. Sedan följer förslagen:
Låt staten ta över vården.
Låt regionerna ta över skolan, äldreomsorgen och trafikfrågorna.
På så sätt ”skulle vi få ett bättre fokus, samordning och kompetens inom respektive verksamhetsområde”, lyder Östlings slutsats.
Östling ser Danmark som förebild. Framför allt anser han att antalet kommuner behöver krympa.
Varför regionerna skulle sköta skola, äldrevård och kommunikation bättre än kommunerna lämnar han därhän. Kollektivtrafiken sköts redan framför allt av regionerna.
En mycket bättre förebild finns på lika nära håll, fast i öster. Men med Finland som utgångspunkt skulle resultatet se helt annorlunda ut. I det fallet skulle regionerna försvinna och tre beskattningsnivåer reduceras till två.
En enkel sökning på nätet:
”Den finska sjukvården är minst 20 procent effektivare än den svenska. I Finland jobbar vårdpersonalen hårdare och läkarna tar emot nästan dubbelt så många patienter under ett år som de svenska kollegorna.”
En rimligt täckande beskrivning av det finska överläget kräver en hel krönika – minst. Denna gång räcker att påpeka:
Nedlagda regioner med det politiska ansvaret för sjukvården överlåten till kommunerna – lika många som i dag eller färre – kan (sannolikt) ske utan grundlagsändringar. I praktiken sköts sjukhusen i Finland helt av staten. En gigantisk fördel är att i Finland finns två sorters sjukhus. Universitetssjukhus med bassjukhusen knutna till varsitt.
En av den svenska sjukhusvårdens stora förbannelser är våra tre slag av sjukhus. Där mellannivån, tidigare länssjukhus kallade, är en av de viktigaste källorna till alla de problem jag den senaste tiden försökt beskriva och som staten – förtvivlat men utsiktslöst – försöker sätta plåster på. Med miljard efter miljard som försvinner till ingen nytta och där ingen ens tycks kunna förklara vart. Cancer- och förlossningsvården är paradexemplen där det för varje ny miljard som går upp i rök blir allt svårare att dölja sanningen:
Var du bor är helt avgörande för vilken cancerbehandling du får och hur tryggt och säkert dina barn kommer till världen.
Anders Mansten
Överläkare
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta skribenten: [email protected]
