Ett otal debattörer, forskare och författare har sopats från sin yrkesbana med en varningstriangel som manar uppdragsgivare och samarbetspartners att undvika närkontakt. Cancelkulturens övergripande strategi är att vägra erkänna sin existens. Prominenta profiler på kultursidorna avfärdar cancelkultur som ett hjärnspöke, skriver Unni Drugge.

Som fullfjädrad fjortis upplevde jag en förtrollad sommar på den ungdoms­täta semesterön Bornholm. Sista kvällen ramlade jag in i ett stort strandpartaj, där jag träffade en tysk som hette Uwe. Han var från det dåvarande Västberlin och hans ögon tindrade ikapp med himlens alla stjärnor. Med hjälp av en viss örtblandning i piporna som oavbrutet skickades runt den sprakande elden kunde vi tillsammans kika in i det kaleidoskop av möjligheter som nu låg inom räckhåll eftersom vi var på väg in i Vattumannens tidsålder av obegränsad mångfald. Och vid nattens ände väntade den löftesrika nya världen.

Uwe och jag bytte adresser och började brevväxla. Vi delade med oss av våra drömmar och tankar om ett annorlunda liv, han berättade om ett antiauktoritärt skolprojekt han engagerat sig i och jag beskrev i lyriska ordalag mitt besök i ett gammalt kasernområde i Köpenhamn, ockuperat av unga människor som höll på att bygga ett nytt samhälle, ett samhälle utan förtryck och orättvisor.