Det ena problemet efter det andra dyker upp inom den gröna industrisatsningen. Northvolt är i kris och vd Peter Carlsson säljer aktier. Riksrevisionen utreder om LKAB agerar företagsmässigt när de är beredda att satsa 400 miljarder på att producera järnsvamp med vätgas, ett enormt riskprojekt.
Idén om den gröna omställningen är politisk och ideologisk. För politikerna handlar det om en vision som inte bara ska göra Sverige världsledande i klimatomställning, det är också ett bevis på handlingskraft och ansvarstagande. Alla partier i riksdagen är för grön omställning, även om det finns en del skiljelinjer när det gäller industrisatsningar, och framför allt hur vi ska få tillräckligt med el till alla dessa energislukande verksamheter. Ett annat kännetecken för den politiska visionen är bristen på folklig förankring, framför allt i de regioner som drabbas av stora exploateringar som orsakar enorma miljöförstöringar och ödelägger människors livsmiljö. Den gröna omställningen där regeringens representanter säger sig älska gruvor och stora vindkraftsetableringar har framför allt stöd i städerna, där människor inte upplever någon som helst miljömässig påverkan från satsningarna.
Det som också kommer med stora statliga satsningar är rejäla bidrag och subventioner. Att ställa om tunga industrier är kostnadskrävande, och inte minst uppstår ett ideologiskt dilemma: Är det staten eller näringslivet som ska ta ansvar för förvandlingen? Inom politiken råder inga som helst tvivel. Maktambitioner öppnar statskassan när möjligheten till ära och berömmelse kan finnas någonstans i framtiden. Även inom näringslivet finns stöd av stora koncerner och inte minst bland riskkapitalister. Det är inte dumt att få statligt stöd och dra nytta av subventioner. Särskilt när villkoren för skattepengarna är så gynnsamma. Det har ingen betydelse om allt skulle misslyckas, eftersom det inte finns några krav på återbetalning. Riskkapitalister har helt enkelt fått miljarder i lekpengar att arbeta med, givetvis med hopp om stordåd från våra folkvalda.