Stöket i klassrummen och kravet på att lärarna ska stå ut med dagliga kränkningar och till och med hot är ett stort problem i den svenska skolan. De lärare som vågar visa civilkurage döms till orimliga bestraffningar och vissa förlorar till och med jobbet. Lärarutbildningarna måste stärkas, och det är läraren som ska bestämma i klassrummet, inte elever och föräldrar, skriver Marie-Louise von Bergmann Winberg.

Sverige som kunskapsnation har långa anor, obligatorisk skolutbildning ända sedan vi hade kyrklig praxis och kontroll av läskunnighet. Värner Rydén som var skolminister genomförde undervisningsplanen 1919, en obligatorisk botten­skola, gemensam för alla barn med anvisningar om ämnesinnehåll och timantal. Då påbörjades också en gemensam lärarutbildning med såväl breda som djupa kunskapskrav, vilket också sågs garantera likvärdighet över hela Sverige.

Men tidigare har kunskapsnationen Sverige, trots fattigdom och emigration, låtit tala om sig i fråga om storskaligt entreprenörskap, en stor andel av globala patent, samt en växande framgångsrik träförädlingsindustri. Utbildning och näringsliv, även jordbrukets utveckling inte att förglömma, bidrar till att Sverige efter båda världskrigen kan klassificeras som en tidig välfärdsstat. Givetvis hade vi också fördelar genom att vi inte deltog i krigen, och slapp stora kostnader och ruinerad ekonomi.