I en ny granskning av hur naturskyddade arealer förvaltas, riktar Riksrevisionen skarp kritik mot myndigheternas sätt att hantera de skyddsgrundande naturvärdena. Brister i både styrning och finansiering hotar flera av de skyddade områdena.
Cirka 15 procent av Sveriges landyta är belagd med en eller flera av de olika sorters skyddsstatus för natur- eller artskydd som har etablerats genom åren. Flera olika myndigheter är inblandade i arbetet med att undersöka, besluta och administrera de olika skyddsalternativen. Enligt EU-förordningen om biologisk mångfald måste EU-länderna ha skyddat minst 30 procent av sin land- och havsareal senast 2030. För svensk del skulle det innebära en fördubbling av den skyddade landarealen.
Riksrevisionens granskning handlar om hur staten förvaltar de områden som har skyddats med syftet att bevara olika naturtyper, arthabitat och rekreationsområden och som ligger under statligt ansvar. Ingreppet för dem som får sin mark belagd med någon av de olika skyddsalternativen är inte sällan högst påtaglig, med stora ekonomiska förluster som följd. Allmänintresset för bevarande ställer därför höga krav på att ett skyddat område förvaltas på ett så bra sätt att de skyddade värdena inte går förlorade och att värdet av bevarandet överstiger förlusten för markägaren.
