I en kungörelse i lokaltidningen gjorde länsstyrelsen klart för en namngiven person att denne hade ett visst datum på sig att överklaga ett beslut rörande djurhållning. Jag hade en aning om vem det var, så jag erbjöd mig att hjälpa till eftersom jag har erfarenhet av hur länsstyrelsen arbetar. Personen lät förstå att det bara rörde sig om småsaker och i allt väsentligt var det gjort. ”Men jag kan inte kommunicera med dem. Jag mår så dåligt av det så jag öppnar inte deras brev och jag svarar inte på telefonsamtal.”
Fyra brev hade kommit som jag tittade igenom. Det var ett föreläggande förenat med vite, en faktura samt två påminnelser. Om alla vitena skulle dömas ut skulle det sannolikt innebära slutet för den djurhållningen samt katastrof för personen och djuren. Det ska även tilläggas att där inte fanns några lidande eller i övrigt misskötta djur. Personen det handlade om hade tre val:
1. Överklaga beslutet före angivet datum, något som personen inte var intresserad av
2. Uppfylla samtliga krav i föreläggandet
3. Avveckla djurhållningen.
Jag får då till svar: ”Mitt mål är att vara länsstyrelsen till lags.”
Nu blir det intressant. Vi har en proportionalitetsprincip som ska beaktas vid all myndighetsutövning mot enskild. Den säger bland annat att myndigheten inte får begagna hårdare metoder än vad som krävs för att nå målet. Ungefär samma sak framgår även av den paragraf i djurskyddslagen som ger myndigheten rätt att utfärda förbud och förelägganden. Här har vi en person som vill ha en god djurhållning och vill vara till lags, likväl slår länsstyrelsen till med ett kraftfullt vitesföreläggande som första åtgärd, trots att det inte behövs.
Tio procent i löneavdrag för samtliga landshövdingar tills de har ”städat” sina myndigheter.
Länsstyrelserna har i många år satt i system att handlägga ärenden på detta olagliga vis. Dels drar man in enskilda djurägare i kostsamma processer som är riggade och ej går att vinna, dels syftar det till att bygga förutsättningar för att senare kunna meddela djurförbud för den enskilde med hjälp av en lagregel som jag inte får ihop med grundlagsparagrafen 1:2 och inte heller med djurskyddslagens portalparagraf. Med andra ord: Länsstyrelsen förbereder för djurplågeri. Det ska också påpekas att ingen människa gör ett bättre jobb om den är rädd eller i övrigt mår dåligt, så redan här bäddar länsstyrelsen för lidande för djuren.
Det är landshövdingarna som ska se till att länsstyrelsernas verksamheter hålls inom lagens ramar, men de gör inte sitt jobb. Det här ofoget har pågått i decennier och eskalerar; det är dags att göra minst tio procenti löneavdrag för samtliga landshövdingar samt länsråd och vad de nu har för olika titlar till dess att de har ”städat” sina myndigheter. Lika illa är det ställt i förvaltningsdomstolarna, som inte på minsta vis reagerar på andra myndigheters olagligheter. De gör inte heller sitt jobb.
Sten-Gunnar Hörberg
Före detta hästbonde
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
