En gammal devis säger att krigets första offer är sanningen. Det är en propaganda som vi ständigt matas med att Ukraina inte får lämnas i sticket. Det är en del av det politiska narrativet Västs politiker företräder. Rysslands nya samarbetspartners och nya marknader gör att de växer, och Västs marknader krymper, skriver Mikael Reichel i en replik till Johan Rodensjös artikel den 8 juli 2024.
All offentlig kommunikation till medborgarna bör som regel alltid antas ha ett strategiskt syfte genom att påverka åsikter. Det blir därför viktigare än någonsin att ha tillgång till alla källor och tänka själv. Gör vi det inte tillåter vi andra att göra det i vårt ställe.
En kort reflektion leder till att det moraliskt korrekta är att just inte förlänga dödandet, lidandet och den materiella destruktionen. Nu är det inte det detta handlar om utan USA:s öppet och väldokumenterade doktrin att dekonstruera Ryssland. Vid sin sida har man EU och Nato.
Metoden är att provocera Ryssland genom att ta territorier med hjälp av ”färgrevolutioner” samt bryta löftet om att inte expandera Nato. Med andra ord: Nato har skapat det hot det självt hävdar finns mot Väst.
Väsentligt är att endast veckor efter Rysslands intåg i Ukraina satt parterna i förhandling i Turkiet om eldupphör. Englands Boris Johnson förbjöd Zelenskyj, med pennan i hand, att teckna fredsavtal.
Om Ryssland är så svagt så bör det också innebära att hotet är svagt.
Akademiskt och empiriskt meriterade experter såsom professor John Mearsheimer, överste Jacques Baud, major Scott Ritter, överste Douglas McGregor samt Dr. Glenn Diesen för att bara nämna några, har återkommande förklarat vad som egentligen hänt och händer, och varför det här är ett drygt decennium lång provokation från USA som till slut lett till den utveckling vi ser i dag. Med endast ett undantag, Elsa Widding, reflekteras inte vad dessa säger av någon svensk politiker eller myndighetsföreträdare.
En utebliven debatt i media och riksdag är en mycket tydlig signal till svenskarna att något inte är friskt. Om Ryssland är så svagt som Rodensjö menar så bör det också innebära att hotet är svagt. Således finns heller inget skäl att tillhöra Nato, eller likt en trojansk häst, bjuda in USA till våra militärbaser. Skälet är att all militär styrka är relativ, och om Ryssland är svagt betyder det att också Väst/EU och USA är svagt.
Att så är fallet är demonstrerat genom att Västs militära expertis, vapen och finansiella stöd inte har lett till att den militära uppgiften lösts. Att Väst är ordentligt byxis för att det misslyckats med den skenbart enkla uppgiften att trycka tillbaka ett, som hävdas, underlägset Ryssland kan ses som att militär och politiker tror att de bara har en hammare, varför alla problem ser ut som spikar. Det utgör det egentliga hotet vi nu möter.
Om Ryssland haft några som helst imperialistiska motiv skulle det vara nu, med ett så militärt svagt och till del också splittrat väst, som man har det ypperliga tillfället att göra slag i saken. Men sanningen är att Ryssland har allt det Väst saknar, varför man måste undra om det inte är så att Västs imperialistiska ambitioner ändå lever. Narrativet, som vi nu ska fås att tycka är det rätta, är således att vi bör passera den röda linjen med inte bara mer av det som inte fungerade, utan nu även med egna soldater. För, det är inte bara slut på vapen och ammunition, utan på Ukrainas egna soldater. Det är under dessa förhållanden våra ledare försöker övertyga oss om det ädla i att fortsätta kriget.
Sanktionerna ledde till en förvånande snabb omgruppering av Rysslands beroende av väst genom etableringen av nya handelspartners. Exempelvis exporteras nu avsevärda mängder råolja till Indien, som raffinerar och säljer vidare till de länder som varit nedtryckta av USA:s dollar och hegemoni. Breddade sanktioner mot dessa nationer leder nu till att det är kö till att ansluta sig till den nya ekonomiska supergruppen Brics (Brasilien-Ryssland-Indien-Kina-Sydafrika).
Sanktionerna hade en annan otippad effekt: De ryska oligarkerna som Ryssland inte klarade av att tygla efter Sovjets fall, har sedan många år vänt sina investeringar till Väst. Nu ändrades den balansen så att de nu i stället gör sina investeringar i Ryssland. Effekten blev omedelbar; landet har ett ekonomiskt uppsving som inte vilar på försvarsindustrins konstgjorda tillväxt. Ja, man kan kalla det för ett ryskt segertåg, vars lok är USA:s och EU:s sanktioner.
Frågan man inte kan låta bli att ställa sig är hur våra folkvalda, plus de vi inte valt i EU, inte kan föreställa sig konsekvenserna av sina uppenbarligen icke-rationella handlingar? Med dessa fakta i åtanke saknar Rodensjös påstående att Väst skulle vara bättre rustat ekonomiskt än Ryssland faktisk grund, och är ett försök till åsiktspåverkan. Det är ju så att Rysslands nya marknader gör att de växer, och Västs minskande marknader, att det krymper.
Jag instämmer heller inte med Rodensjös påstående att Västs och Rysslands svaghet är en fråga om bristande politisk vilja. Det är nog till övervägande del en fråga om politisk förmåga. Ryssland har en folkvald ledare som Väst serverat ett dukat bord av framgång. Det har gjort honom starkare i sitt folks ögon, varför vi även fått erfara stark politisk vilja i Rysslands relation till Kina och Brics. Det har övergått från samtal till konkreta resultat. Ett sådant är avsteget från handel med US-dollar.
Det som jag verkligen instämmer med Rodensjö i är vikten av att känna att parterna vinner något positivt på fred. Lättnader i sanktioner kommer inte ha mer än marginell effekt. Ryssland har styrt om skutan till andra farvatten och få vill upprepa misstaget att investera i länder som så lättvindigt lägger beslag på fysiska och finansiella tillgångar. Så jag tror inte att vi kan stötta Ryssland på annat sätt än att erkänna det de tidigare nämnda experterna redan kommunicerat: USA:s hegemoni och ansvar.
Nu saknas inte analyser, jag nämnde tidigare några namn. Nu sammanfaller inte deras analyser med den politiska agendan. Propaganda med syftet att påverka befolkningen är en sak när alla är medvetna om att det är så – det som skrämmer är om det verkligen är den bild våra civila och militära analytiker presenterar för landets beslutsfattare? What could go wrong?
Mikael Reichel
F.d. Kustjägare, organisationsutvecklare, företagsdoktor, coach och ingenjör
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
