Det händer allt märkligare saker i den så kallade gröna omställningen. Utsläpp av miljöfarliga ämnen tillåts, självklara kontrollmätningar saknas, forskning som kan peka ut problem för grön energi får inga pengar, enorma summor av skattepengar satsas utan någon kritisk granskning. Det enda som gäller är att rädda klimatet, skriver Göran Värmby, civilingenjör.
Grön omställning har förvandlats till en fråga som nästan bara handlar om att ”rädda klimatet”. Miljöskadliga utsläpp till luft, vatten och mark åsidosätts. Det kanske värsta exemplet är spridningen av evighetskemikalien PFAS som nu har pågått globalt i flera decennier utan nämnvärda åtgärder. PFAS är ett samlingsnamn för cirka 10 000 olika varianter av fluorerade alkylsubstanser och betraktas av en del som värre än DDT- och PCB-skandalerna. Nästan all uppmärksamhet riktas mot klimatfrågan. EU avsätter tusentals miljarder kronor till ”klimatåtgärder”. Åtgärder mot utsläpp av farliga föroreningar och kemikalier får knappt något i jämförelse.
Projekt inom den gröna omställningen granskas inte vare sig ur miljöskydds- eller ekonomisynpunkt.
Jag ser ett mönster: Projekt inom den gröna omställningen granskas helt enkelt inte, vare sig ur miljöskydds- eller ekonomisynpunkt. Är det inte viktigt att vidta åtgärder och förbättringar om det finns problem med vindkraft, elbilar, ”grönt stål” med mera?
Rekordet i släpphänthet slås i Eskilstuna. Det kinesiska företaget Shenzhen Senior Material ska där tillverka en plastfilm för Northvolt och andra batteritillverkare. De har nyligen fått tillstånd från Kemikalieinspektionen att släppa ut 900 ton per år av metylenklorid, dubbelt så mycket som släpptes ut i hela Sverige 1996. En kemikalie som förbjöds i Sverige samma år på grund av sina skador på människa och miljö. Men nu görs helt plötsligt ett undantag. Utsläpp av 900 ton per år av ett av kemiindustrins ”värstingar” tillåts alltså utan att ens närboende får relevant information. Det är långt mer än vad vi på länsstyrelsen tillät petrokemin i Stenungsund att släppa ut av liknande ämnen för 45 år sedan.
Grannarna runt Seniors fabrik har inget fått veta om giftutsläppen. De som bjudits in till samrådet har inte heller fått veta hur farligt ämnet är, eller vilka sjukdomar det kan orsaka. Det framgår när Dagens Arbete knackar dörr. – Är det på riktigt? 900 ton ut genom skorstenarna? frågar Kauko Hirvonen (från tidningen Dagens Arbete 27 juni 2024).
En av Sveriges främsta miljögiftsexperter, Åke Bergman vid Stockholms universitet, konstaterar på ett träffande sätt att ”det känns som att man i kraft av grön omställning kan göra nästan vad som helst”.
Nästa exempel är vindkraften där företagen går med cirka 40 procent i förlust varje år, samtidigt som ingen kontrollerar deras utsläpp av mikroplaster och miljögifter från det besvärliga slitaget på rotorbladen. Jag har frågat fem länsstyrelser och ingen har mätningar av utsläpp av mikroplaster från rotorblad i sina kontrollprogram. En enklare kontrollmätning är svår att finna; det är bara att väga bladen före och efter användning då de byts. 70 procent av företagen är dessutom utländska – i huvudsak kinesiska – och ej möjliga att kontrollera i fråga om ekonomi. Någon personal att besöka och diskutera med finns inte heller. Allt är utlagt på serviceföretag.
Det kanske mest anmärkningsvärda är att forskare som söker medel från myndigheter för att klarlägga utsläppet av mikroplaster från rotorbladen inte har fått några anslag. Trots att branschen och vissa forskare ser att denna erosion – på grund av regn, snö, hagel och vind – är ett stort och kostsamt problem.
Exempel nummer tre är elbilarnas slitage av däck. Enligt studier av 37 verkstäder i Danmark av företaget Euromaster ökar däckslitaget till det dubbla för elbilar. Skälet är den betydligt högre vikten – 15–25 procent – samt ett ökat vridmoment i motorerna. En studie från 2013 av Energimyndigheten visar att utsläppen av slitagepartiklar PM 2,5 – de minsta och farligaste partiklarna att inandas – kan öka med 50 procent om bilens vikt ökas med 25 procent.
Vi vet i dag att partiklar i omgivningsluften är ett av de största hälsoproblemen i tätorter. I dag släpper däck ut cirka 2 000 gånger mer partiklar till luft och vatten än själva motorerna under vanlig körning. Däckslitage är dessutom den största källan till utsläpp av så kallade mikroplaster, det vill säga plastpartiklar mindre än 5 millimeter, vilket har blivit ett stort föroreningsproblem i hav, sjöar och vattentäkter. Ser vi någon livlig debatt eller noggrann granskning av denna nackdel med elbilar?
Ett fjärde exempel är batterifabriken Northvolt i Skellefteå som tycks ha undgått ordinär granskning och kontroll från myndigheterna. Hur kan det annars vara möjligt att tre personer som har arbetat i fabriken nyligen omkommit under oklara förhållanden, där det självklart hanteras mängder av farliga ämnen och aktiviteter. ”Det finns en viss indikation på att det har varit någon form av exponering”, säger Johan Stabbfors, gruppchef för miljöbrott i polisregion Nord. Samtidigt läser jag i Expressen den 7 juli att ytterligare två personer är skadade. De sägs vara utsatta för elektrolytånga och ha andats in kemikalierna, enligt en sjukvårdsledare. Just nu i skrivande stund den 11 juli ser jag i Rapport att en arbetsmiljöforskare kräver att fabriken stängs till dess att utredningen om dödsfallen är klar. Har den uteblivna granskningen av Northvolts hantering av kemikalier och farliga ämnen möjligen att göra med att fabriken ingår i den gröna omställningen?
Det sista exemplet med grön industri och fossilfria klimatprojekt i Norrland är kanske det mest uppenbara och spektakulära i fråga om bristande analys och granskning. Gruvor, vätgasdrivna fossilfria stålverk, batterifabriker och vindkraftsparker ingår i en satsning på ofattbara 1 400 miljarder kronor. För detta behövs en extra energiproduktion motsvarande Finlands totala energibehov eller tre Danmark. Några lösningar för att leverera detta enorma energibehov har ännu inte presenterats. Några miljökonsekvensbedömningar har jag heller inte sett. Samtliga projekt ska finansieras med hjälp av dig, mig och övriga europeiska skattebetalare. Deltagande företag riskerar i stort sett ingenting om det går snett. All normal granskning och bedömning har satts ur spel. Vad skulle ”marknaden” säga om dessa klimatsatsningar om samtliga deltagande företag var börsnoterade?
Det är mycket märkligt att inte miljörörelsen och fler bland oss miljöengagerade har ställt frågor om dessa satsningar och de andra exemplen jag redovisat. Det är synnerligen hög tid att ansvariga myndigheter, politiker och beslutsfattare börjar granska den så kallade gröna omställningen, huruvida den verkligen är grön i alla avseenden.
Göran Värmby
Civilingenjör
