Enskilda avlopp förtjänar en bättre status än de ges i dag. Det gäller såväl i miljöministerns utgångspunkter som i kommunernas prioriteringar. De småskaliga lösningar som står till buds har både bättre miljökapacitet och ekonomi än de elefantfotade allmänna anslutningskraven, skriver Jonathan Lindgren, Villaägarnas Riksförbund.
De ändringar av lagen om vattentjänster som gjordes förra året uppges av miljöminister Romina Pourmokthari stå i vägen för snabba nya lagändringar. Visst ska effekten utvärderas, men både den gångna debatten och villaägare över hela landet kan vittna om att lagändringarna inte har haft den effekt som önskades. Tidningen Villaägaren skildrade i ett längre reportage i senaste numret tvångsanslutningen av kommunalt VA i Norrbro i Sandvikens kommun. Det stod i fokus när riksdagen den 28 maj debatterade en interpellation av Roger Hedlund (SD).
Miljöminister Romina Pourmokthari försäkrade sitt engagemang och kunde konkret berätta att hon studerat praxis i Finland där man i högre utsträckning gör undantag för till exempel socioekonomiska faktorer. I Finland tas hänsyn till att boende har hög ålder, medan äldre i Sverige drabbas hårt. Här byts i praktiken befolkningen i vissa områden ut när äldre tvingas flytta. Tyvärr tar Romina Pourmokthari kommunens perspektiv när hon framhåller svårigheter för VA-bolagen att planera och få kostnadstäckning för sina VA-utbyggnader.
Just att befintliga hushålls anslutningsavgifter används som finansiering för VA-expansioner är en central del av problematiken! Det är ofta här som ”miljöskäl” mest blir en fernissa för att få kommunal projektekonomi att gå ihop. Det är oroande och anmärkningsvärt att miljöministern tar detta perspektiv.
Det är inte hållbart att fortsätta ruinera hushåll på landsbygden på det sätt som sker i dag.
Miljöministern kommenterade i debatten beredskapsperspektivet och hänvisade till VA-beredskapsutredningen, som utreder detta och som ska redovisa sitt uppdrag i höst. Men direktiven för utredningen domineras tyvärr av det allmännas ansvarsroll. De befintliga enskilda lösningarna kompletterar annars det allmänna och klarar självständigt sitt dricksvatten och avlopp. Det är inte ett enskilt misskött avlopp på en gård som är beredskapsproblemet, det är den storskaliga samhällsstressen av att ett vattenreningsverk slutar fungera som är det centrala.
Utöver debatten i riksdagen har även civilutskottet under våren riktat ett tillkännagivande till regeringen att följa upp dagens lagstiftning. Det finns också skäl att uppdatera de allmänna råd som Havs- och vattenmyndigheten i dag ger till kommunerna för bedömningar av enskilda avlopp. Här behöver enskilda avlopp värderas högre. De alternativa lösningar som framhålls i förarbetena till lagstiftningen behöver också få en starkare ställning. Kommunernas främsta tvekan i dag inför dessa lösningar är, förutom fördomar, en rädsla för att boende ska säga upp serviceavtal och låta anläggningarna förfalla. Men i Danmark är serviceavtal ett krav. Då håller inte den kommunala ursäkten längre.
Under riksdagsdebatten uppmanade Lars Beckman (M) till ett Lex Sandviken, utifrån hanteringen av byn Norrbro i kommunen. Överansträngda kommunala anläggningar som tvingas expandera är inte ett hållbart recept för att säkerställa rent vatten i Sverige. Det är inte heller hållbart att fortsätta ruinera hushåll på landsbygden på det sätt som sker i dag. Miljöministern avslutade debatten i riksdagen med att dagens situation inte kan fortsätta som i dag och att hon ska titta på alla möjligheter att förbättra situationen – det förväntar vi oss nu.
Jonathan Lindgren
Samhällspolitisk expert, Villaägarnas Riksförbund
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
