Det går inte att ifrågasätta Spaniens EM-seger, den fjärde i turneringens historia. Laget prioriterade hela tiden offensiven, tog sju raka segrar utan att någon gång behöva tillgripa straffsparkar. 

Enda fläcken på skölden kom i kvartsfinalen mot Tyskland. Det var under förlängningens första kvart som Marc Cuccurella stoppade ett tyskt skott med handen, utan att Tyskland tilldelades straffspark. Domaren Mark Taylor ansåg att Cuccurella hade hållit armen bakom sig, utan att röra den när bollen kom, och att det därför enligt den genomgång domarna fått inte kunde berättiga en straffspark. Vi var några andra som fick intrycket av att Cuccurella använde armen som släpankare, att armen hängde där liksom av en händelse (och här gör sig Jethro Gibbs i tv-serien NCIS och hans regel nummer 39 påmind: ”There is no such thing as coincidence”). Denne Taylor gjorde inget helgjutet intryck och jag undrar fortfarande hur Uefa kunde ge domaruppdrag till den gamle tyske mutkolven Zwayer.

Nåja. Det stod 1–1 då. Mikel Merino avgjorde sedan med 2–1 en minut före slut. Merino, bask liksom finalens matchhjälte Mikel Oyarzabal (båda tillhör Real Sociedad i San Sebastián) och förbundskaptenen Luis de la Fuente (fostrad i Bilbao), knuffade Spanien ett steg närmare segern. Efter att ha vänt underläge i semi mot Frankrike kontrollerade man finalen mot England och när Harry Kane plockade av sig kaptensbindeln och lämnade fältet efter en dryg timma (Spanien ledde då med 1–0) var det ett tecken på att Englands plan inte fungerade.