Den forna religionen innehöll ett panteon av gudar, och främst av dem alla har Oden, allfadern, ansetts vara – den gränsöverskridande guden som representerar både skapelse och död, skaldande och krig. Guden som i förklädnad besöker människorna och som förenar extas med kall logik. Guden med fler än 170 namn.

Kristnandet av Sverige var inte någon kort process, och inte heller kristnades hela landet vid en och samma tidpunkt. Nere i Götalandskapen och Skåne antogs den som kom att kallas Vite Krist relativt tidigt, före 1000-talet, mycket till följd av närheten till både Danmark och det europeiska fastlandet. Uppe i Svealand, däremot, stretade man emot den nya religionen ända in på 1100-talet. En förklaring kan vara att de kulturella kontakterna framför allt gick österut, där man, till skillnad från i Västeuropa, höll fast vid de gamla gudarna.

Men vilka var de då, de som var en del av människors vardag innan kristendomen slog igenom? Ja, Oden passar verkligen in på benämningen ”gammal gud”, för han var med redan från början. Oden uppmärksammas inte sällan som krigets gud, men han var mycket mer än så. Inte minst var han den som var med och skapade den värld som forna tiders människor såg som sin.