Har du svårt att träffa rätt i livet? Tycks det mest flimra förbi som en film utan slut? Kommer du inte till ro i din spegelbild? Kanske dags att ta ett steg tillbaka för att komma ett steg framåt, skriver kulturchefen.

På den tiden då man skrev vykort tillhörde jag dem som såg fram emot att nogsamt välja ut några och slå mig ned lite avsides och skriva dem. Det fanns de vackra vykorten, som viken i sol, klippor, sandstränder, parasoller, eller de där avsiktligt komiska, med en närbild på en liten mexikanare i enorm solhatt och ett overkligt stort och varmt leende – förmodligen omöjliga i dag att skicka i vår del av världen, där traditionella kulturella uttryck så gärna misstros och anses fördomsfulla. Små ytor tvingar till förtätning, och att på det där lilla utrymmet skriva några ord som målade upp en stämning och öppnade upp för associationer och leenden utgjorde en utmaning. Det begränsade utrymmet liksom komprimerar språket, och tanken får en densitet som jag är övertygad om ligger närmare vad som är oss verkligt. Det mångordiga har för bråttom, det tar inte tingen på ett tillräckligt stort allvar – ungefär som pratet, som kan beröra allt, men som sällan träffar någonting, om det nu inte plötsligt avstannar och ger plats åt en tystnad som låter annat komma till tals. En tystnad som kan upplevas som påträngande, obekväm, till och med olustig, om inte orden åter får ta fart, som en refräng som aldrig tar slut. Och strax, som på beställning, blir det dags att resa sig och skynda vidare, till nästa plats och nästa pratstund.