Högerpopulismens uppsving bottnar i en försvagad demokrati, där skillnaderna minskar och många väljare känner sig övergivna. I EU sprider sig högerpopulismen, i Sverige var vi under många år ett praktexempel på högerpopulistisk tillväxt. Vi är inte det längre, sedan SD blev en del av Tidösamarbetet. Trots polariseringen fungerar det demokratiska samtalet bättre.

Sedan 2010 har vi från medier och de etablerade politiska partierna sett en grundlig granskning av SD, och tillsammans med detta ett avståndstagande med beröringsskräck. Efter valet 2018 ändrades förutsättningarna, och det resulterade i att det blå blocket förutom centern närmade sig SD, och till slut genom Tidöavtalet släppte in partiet i värmen, där det fick bli stödparti till regeringen.

Valet 2022 blev ett traditionellt höger- och vänsterval, men med en ny uppställning. Centern valde vänstersidan och Liberalerna valde, trots stor intern splittring i synen på SD, det blå laget. Den politiska vänstersidan fortsatte sin strategi att kalla SD för rasister, och nu inbegreps hela högerblocket. Men mest utsatta var de splittrade Liberalerna, som med liten marginal klarade riksdagsspärren. Från höger fick SD komma in i värmen, och de fick inflytande och stöd. Men den polariserade debatten med SD i centrum har fortsatt från vänstersidan.