Rysslands krig mot Ukraina går snart in på sitt tredje år.

Inget vet när det tar slut.

Men tiden är inne för att häva bojkotter och sanktioner mot ryska idrottare.

Varför det, när kriget fortfarande pågår och situationen i Ukraina är betydligt värre än månaderna efter invasionen då bojkotterna inleddes?

Frågan är självklar.

Svaret är att bojkotten av ryska och belarusiska idrottare inte har minsta effekt på kriget och inte heller leder till att stödet för Putin försvagas bland ryssar – kanske snarare tvärtom.

Bojkotten var viktigt som markering. Som vapen är den verkningslös.

Bojkotten startade i syfte att markera omvärldens avståndstagande från Rysslands försök att förgöra en demokrati.

Den markeringen var mycket viktig.

Som just markering.

Som vapen har den varit verkningslös.

De enda som drabbas är ryska och belarusiska idrottare som utan egen förskyllan riskerar att få sina karriärer spolierade.

För att inte riskera missförstånd: jag har stöttat bojkotten och sanktionerna och sett dem som självklara markeringar av avståndstagande.

Men att fortsätta göra något för sakens egen skull är inte meningsfullt. Ett beslut att släppa in ryska och belarusiska idrottare skulle inte heller vara ett tecken på att idrottsvärlden inte längre tar avstånd från kriget.

Det inleddes den 24 februari 2022 och kan pågå i ytterligare många år. Tre, sex, fler? Ingen vet.

Idrottskarriärer är korta och några års frånvaro från internationella mästerskap och tävlingar slår hårt. Unga ryska talanger vet inte om det är lönt att satsa på en proffskarriär när framtiden är oviss.

Ställt mot lidandet bland den ukrainska befolkningen är släckta idrottsdrömmar självklart bagateller som det inte finns anledning att beklaga sig över.

Om idrottsbojkotter hade kunnat rädda bara ett ukrainskt liv eller på annat sätt haft minsta påverkan på kriget skulle det ha varit självklart att fortsätta med dem till den dag fred uppnås.

Men det finns inte något sådant samband.

Betydelsen av att Putin under snart tre år inte kunnat använda ryska idrottsframgångar i sin propaganda ska inte överdrivas. Visserligen är idrotten stor i Ryssland, men medborgarna får genom statsmedia en förvanskad bild av verkligheten. Deras ilska riktar sig inte mot Putin och de ser kriget endast som en förevändning för västländerna att skada Ryssland.

Ryska knattar som portats från fotbollsturneringen Gothia Cup och handbollsturneringen Partille 
Cup förstår förmodligen i ännu lägre grad än vuxna elitidrottare varför de inte får tävla utomlands.

Kort efter att ryska trupper marscherat in i Ukraina beslutade USA och EU att införa sanktioner mot Ryssland. EU har sedan dess presenterat ett 15-tal sanktionspaket, vilka främst syftat till att försämra Rysslands möjligheter att finansiera kriget.

Hur detta hade utvecklats utan sanktioner går bara att spekulera i, men vi kan konstatera att de hittills inte ens varit nära att få Putin att kapitulera.

Därför finns det heller ingen anledning att tro att idrotten ska kunna göra skillnad.

Trots att det faktiskt har hänt en gång i historien.

Även om idrotten inte på egen hand fick bort Sydafrikas apartheidregim så bidrog den starkt. Sydafrika var avstängt från OS 1964–1992 och det lika folkkära som framgångsrika rugbylandslaget var inte välkommet till VM 1987 eller 1991.

FN upprättade den så ka­llade svarta listan över idrottare och artister som tävlat/framträtt i Sydafrika och därmed ansågs stödja apartheid­regimen.

Denna vittrade med hjälp av idrotten sönder och föll slutligen1994, då Nelson Mandela valdes till president.

Men då ska man komma ihåg att det interna motståndet mot regimen under en följd av år varit långt mycket hårdare än det Putin möter i Ryssland.

Genom statsmedias indoktrinering av medborgarna skulle han förmodligen segra även i val som inte är riggade, om än inte med lika stor majoritet som nu.

Frånsett bidraget till att fälla apartheidregimen i Sydafrika har idrottsbojkotter alltså inte haft någon praktisk inverkan utan fun­gerat endast som markeringar.

Det kanske allra tydligaste exemp­­let är bojkottaktionerna mot OS i Moskva 1980 och fyra år senare i Los Angeles. De ledde inte till någonting, utan syftade endast till att öst och väst ville demonstrera sitt starka missnöje med den andra sidan.

Trots att effekterna uteblir an­­vänds idrotten ofta som redskap i politiska sammanhang.

Förklaringen är att idrotten, och då förstås i synnerhet stora mästerskap och tävlingar, har en bred genomslagskraft.

Sveriges Davis Cup-lag har under åren varit inblandade i tre matcher som politiska aktivister utnyttjat för att få uppmärksamhet. Det senaste exemplet är från Malmö 2009, då bland andra Lars Ohly, Mikael Wiehe och kommunstyrelsens dåvarande ordförande Ilmar Reepalu, fanns bland de mest namnkunniga individerna som krävde att tennislandslagets match mot Israel skulle stoppas.

Demonstrationerna inför matchen urartade i våldsamma kravaller och matchen spelades utan publik.

Även om det kan anses ha skadat idrotten där och då förlorar den ändå inte på att användas som redskap i politiska sammanhang. Det menar historieprofessorn Johnny Wijk vid Stockholms universitet. Wijks forskning är inriktad på bland annat idrottshistoria och just i samband med DC-matchen i Malmö 2009 belyste han i en artikel i webbtidningen Newsmill förhållandet mellan politik och idrott.

Wijk skrev bland annat:

”Den eviga frågan om idrott–politik och olika hot om bojkotter skapar debatt, läsintresse och därmed fler kunder också för massmedia. Idrotten beklagar sig visserligen och känner sig utnyttjad i elakt spel, men borde kanske ha en mer avslappnad attityd. Den uppmärksamhet som diskussion om politik och idrott alltid skapar befäster endast idrottens betydelse på samhällsarenan och i massmediavärlden.”

Kloka ord.

Men i mina ögon utnyttjar inte idrotten i tillräcklig utsträckning sin betydelse på samhällsarenan.

Om så vore fallet skulle OS, VM och andra stora mästerskap inte tilldelas skurkstater.

Det är i sådana sammanhang arrangörsländerna har möjlighet att sprida propaganda och för omvärlden visa upp en fin men falsk fasad bakom vilken det döljer sig en smutsig verklighet.

Kina hade sommar-OS 2008 och vinter-OS 2022.

Vi var många som påpekade det sällsynt olämpliga i att ge OS till världens största diktatur, där brott mot mänskliga rättigheter ingår som en del i kontrollen av medborgarna.

Internationella Olympiska Kommittén (IOK) förklarade sitt val av Kina med att ett OS-värdskap skulle öppna möjligheterna till en demokratiseringsprocess i landet.

Det är svårt att tro att IOK hade en så naiv förhoppning. Sannolikt grundade de i stället sitt val på att Kina blivit en av världens främsta handelsnationer.

Om idrotten vill verka för en bättre värld måste IOK, internationella fotbollförbundet Fifa och andra ledande organisationer rensa bort korrumperade ledare som drar skam över sporten.

Med dessa personer borta skulle det kunna ställas krav på arrangörs­länder. Demokratier är de enda som ska komma på tal. Ingen diktator ska längre tillåtas att använda ett idrottsevenemang i propagandan.

Först när den förändringen skett kan idrotten göra skillnad – på riktigt.

Att under flera år bojkotta enskilda idrottsutövare är ett slag i luften mot Putin och mot Rysslands krig mot Ukraina.

Förlorare är främst ryska och bela­rusiska idrottare.

Men även idrotten.

Jonas Arnesen
Sportchef

Kontakta journalisten: [email protected]