Det finns ingen diskussion om hur rättvisan i landet ska se ut i framtiden. Det politiska samtalet har fastnat i gammal uttjänt klassretorik, och när det gäller demokratin fokuserar många så kallade ”demokrater” på hur den ska inskränkas för att vi inte ska bli högerpopulister. Politikerna har fullt sjå med att minimera problemen de har orsakat under de senaste decennierna.

Det demokratiska samtalet har havererat – inom partier, mellan partier och i partiernas kontakter med väljare. Ledarskribenter har fått rollen som politikers ersättare i nyhetspaneler. Det finns undantag men det är sällan de har åsikter som bryter mot den egna parti­linjen. Vi har fått en officiell sanning som man helst inte ska bryta mot. Det handlar om den alarmerande klimatpolitiken och om den gröna industrin.

Den största myten som alla makthavare hänvisar till är att demokratin fungerar så bra och att deras makt kommer från folket. Men folket har ingen påverkan, ändå röstar vi. Katarina Barrling konstaterar i sin nya bok, ”Världens mest protestantiska land” med undertiteln ”Sverige: det extrema landet lagom”, att de allra flesta går och röstar trots att de vet att deras röst inte gör någon skillnad. Valhandlingen är större, och vi stödjer det demokratiska styrelseskicket.