I ett upprop undertecknat av 74 journalister och forskare vittnar de om hot och trakasserier som bidragit till att många tystnat. Men upproret fick inget större genomslag, i stället möttes de av ilska. Det finns två sidor av samma mynt; den tystnadskultur som eliten ansåg sig drabbad av har också drabbat många andra. Det finns ett gemensamt ansvar för det dåliga samtalsklimatet.

Filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss tog tillsammans med Kerstin Almegård, Svenska PEN:s ordförande, initiativ till ett upprop där 74 journalister, författare och forskare vittnade om hur de trakasserats och skrev att hot och hat måste få ett slut för demokratins skull.

Alla som skrev under var oroade över tonen i det offentliga politiska samtalet i Sverige och menade att attackerna på dessa yrkesgrupper måste upphöra eftersom många tystnat och inte vågar utföra sina arbetsuppgifter. ”När opinionsledare av olika slag ägnar sig åt att regelbundet angripa enskilda individer med syftet att ifrågasätta deras kompetens och yrkesmässiga integritet handlar det inte längre om sund kritisk granskning utan om rena personangrepp.”