Ordet glesbygd används ofta i valanalyser och målar då upp en bild av bygder fyllda av outbildade väljare som inte har vett nog att rösta rätt. Slutsatserna blir direkt felaktiga när statsvetare och journalister genar i kurvorna. En travesti på Grotescos ”Det är bögarnas fel” skulle kunna vara ”Det är lantisarna fel”, men frågan är hur många som skulle inse det komiska och skratta, skriver Inez Abrahamzon.

När jag utbildade mig till journalist valde jag att analysera hur ordet glesbygd användes av medier i samband med riksdagsvalet 2002 och folkomröstningen om EMU 2003. Bilden blev oerhört tydlig. Ordet glesbygd är en oerhört stark politisk markör. Trots att jag vet att det är så, blev jag mycket förvånad när ordet glesbygd även användes i svenska medier för att ringa in Trumps väljare och var han kunde ta hem segern. I valet 2024 vann Donald Trump över Kamala Harris med 290 elektorsröster mot Harris 248. Även om Trump hade vunnit alla röster i alla landsbygdsområden, hade det inte varit tillräckligt för att överträffa stödet i städer och förorter. Republikaner har historiskt sett haft större stöd än demokrater på landsbygden men ingen ”swing state” hade kunnat vinnas enbart med stöd från dem, i ett land där 80 procent av befolkningen bor i städer och större tätorter. Samma sak gäller i Sverige. Våra fyra största städer, Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala, har tillsammans så många mandat att de kan få egen majoritet i riksdagen. Lägger vi till var de andra ledamöterna och regeringen bor, får städer oproportionerligt stor påverkan på politiken. Stadsbornas världsbild styr både politik och journalistisk retorik, inte nödvändigtvis av ovilja, utan av okunskap och för att det parlamentariska systemet ser ut som det gör.