Hur får man för sig att springa 32 mil – under 48 timmar – på ett löpband? Det här är historien om träningsredskapet som började som ett tortyrredskap, och om den svenska ultralöparen som beslöt sig för att slå ett minst sagt svettigt världsrekord.

Löpbandet besparar träningsmänniskor besväret att halka runt på isiga vägar i kyla och mörker. Vi ser dem i stora skyltfönster i städerna; innan jobbet, på lunchen, efter jobbet. Minuter på löpbanden blir till timmar. Du kanske tänker: ”Varför torterar man sig själv så här?” Och faktum är att i 1800-talets England var löpbandet just ett tortyrredskap.

Fridykaren och bergsklättraren Annelie Pompe om mental träning och att hantera rädsla

– På 1800-talet var löpbandet det hårdaste straffet en fånge i England kunde få. Det skapades för att förnedra fången med ”innehållslöst och utmattande slit”, säger Vybarr Cregan-Reid, docent i 1800-talsstudier på University of Kent i London, och författare till boken ”Footnotes: How running makes us human”.

När dödsstraffet förbjöds ville man hitta ett sätt att plåga fångarna utan att faktiskt döda dem, berättar Cregan-Reid. Fångarna tvingades ofta tillbringa uppemot 6 timmar om dagen på bandet.

Fångvaktaren James Hardie skrev 1824 att det är löpbandsstraffets ”monotoni, och inte dess allvarlighetsgrad, som utgör terrorn”. I slutet av 1800-talet förbjöds redskapet eftersom det ansågs vara för grymt.

Att det finns en koppling mellan motion och intelligens har människan ansett ända sedan de gamla grekerna och romarna. Men det är skillnad på motion och motion. Utomhuslöpningen påverkar områden i hjärnan som står för minne, kognition och rumslig navigation. Våra kroppar är konstruerade med ett belöningssystem som uppmuntrar utomhusträning. På löpbandet så saknas vyerna, dofterna, ljuden och känsloförnimmelserna.

De instängda sinnesintrycken som kom med löpbandet var aldrig ämnat att hjälpa människor med träningen, menar Cregan-Reid, det var ämnat att bryta ned fångar som hade begått allvarliga brott.

Klockan 12 en onsdag 2014 tryckte Kristina Paltén på löpbandets startknapp. Hon hade en hård plan.

– Jag hade kört så enormt mycket mental träning. Jag minns att när jag kom till starten så var det en domare som frågade mig: ”Kristina, om din plan inte går i lås, vill du att vi ska räkna om din plan då?” Jag förstod faktiskt inte frågan. Vad då inte gå i lås? Det är klart det går i lås.

Två dygn senare hade hon slagit världsrekord på löpband, med 322,93 kilometer på 48 timmar – en sträcka som ungefär motsvarar Stockholm till Jönköping.

”När jag sprang genom Iran upptäckte jag ett helt land, men när jag springer på löpband upptäcker jag mig själv.”

– Kristina Paltén, världsrekordinnehavare på löpband

I skenet av historien med löpbandet som tortyrredskap är Kristina Palténs prestationer än mer häpnadsväckande. Det låter som en fysisk och psykisk omöjlighet. Men för en ultralöpare är det inget konstigt. Som längst hade Kristina sprungit i 24 timmar. Nu ville hon se vad som fanns på andra sidan 24.

Kristina Paltén var den första kvinnan som sprang tvärs genom Iran. En gång sprang hon från Istanbul i Turkiet till Tenala i Finland, och paddlade sedan de 493 kilometrarna från Tenala till Stockholm. Hon har bestigit berg och seglat.

48 timmar på ett löpband, det var det hemskaste, säger hon.

– Om man tittar rent fysiskt så skulle jag säga att det är dumt att springa på ett löpband, i alla fall i 48 timmar. Det är så statiskt, man får ju samma belastning hela tiden på samma ställen.

Men hon tycker att det är kul att undersöka hur hon fungerar. Vad är det som får henne att gå framåt? Vilka tankar fungerar och vilka tankar fungerar inte? Hon ser det som ett roligt experiment.

– När jag sprang genom Iran upptäckte jag ett helt land, men när jag springer på löpband upptäcker jag mig själv.

”Sedan ser jag mig passera rekord efter rekord efter rekord, tills jag till slut tar världsrekordet, och sedan fortsätter jag att springa.”

– Kristina Paltén, världsrekordinnehavare på löpband

För att täppa till alla mentala luckor och flyktvägar hade Paltén jobbat med målbildsträning.

Hon fyllde sig själv med en lyckokänsla som hon minns från ett tidigare tillfälle när allting gick bra, och hon såg sig själv komma till gymet: hon ser sig själv byta om, hon äter det sista, ställer sig på löpbandet och börjar springa. Hon ser hur timmarna passerar. Hon ser hur domarna, som måste vara närvarande vid ett världsrekord, kommer och går. Att det är fullt av folk på förmiddagen och vid lunch, att det är färre folk på natten.

– Sedan ser jag mig passera rekord efter rekord efter rekord, tills jag till slut tar världsrekordet, och sedan fortsätter jag att springa.

När en människa springer längre sträckor börjar kroppen bete sig annorlunda. För att springa en kilometer i en viss hastighet behöver man en viss mängd energi, men efter 6-7 timmar blir kroppen smartare, berättar Paltén. Då behöver man mindre energi för att springa samma kilometer i samma hastighet.

En svensk studie om multisport visar att om man springer i en och samma hastighet så stiger pulsen ju längre man springer. Men efter några timmar stabiliseras den, och sedan börjar den gå nedåt igen. Efter 16 timmar ligger den på ungefär samma nivå som när man startade.

”Förmodligen var målfokuseringen så stor att jag stängde av kroppens smärtsignaler”

– Kristina Paltén, världsrekordsinnehavare på löpband

I timma 27 kräktes Paltén för första gången under löpning, efter att ha satt en BCAA-kapsel i halsen. Kapslarna hjälper musklerna att återhämta sig.

– Min första tanke var att oj, nu tappar jag all energi. Den tanken är ju en jättebra ursäkt om jag vill sluta. Om jag då är inställd på att jag ska faktiskt fixa det här, så kan jag inte tänka så. Direkt när rädslan kom fick jag bryta den tanken till ”att spy, det är som att trycka på resetknappen”, för det finns det många löpare som säger.

Andra natten fick hon diarré, men det såg hon mest som en tidstjuv, och så småningom lugnade magen ned sig.

Paltén brukar säga att en ultralöpares största kompetens är att kunna avgöra vilka kroppsreaktioner som är okej, och vilka reaktioner som betyder att det finns risk för skada. Vid skaderisk bör man sluta, om man är rädd om sig själv.

Därför var det lite skrämmande när hon efter målgång upptäckte att målfokus hade tagit överhanden, berättar hon.

Hon var på vippen att dra på sig en stressfraktur i foten, utan att märka det. Under löpningens gång hade hon konstaterat att hon hade ett blåmärke på foten. Hon kände lite stelhet och trötthet, men det kom inget alarm från kroppen om att hon måste sluta springa.

– Förmodligen var målfokuseringen så stor att jag stängde av kroppens smärtsignaler.

– Det tog två månader att återhämta mig, fysiskt, men framförallt mentalt. Jag var väldigt slut mentalt efteråt. Jag märkte jag stavade fel hela första veckan efter rekordet, jag kunde inte skriva.

Mentalträningscoach: Så enkelt kan du öka dina prestationer i gymmet

Världsrekordet har gett henne insikter om vilken enorm fysisk kapacitet hon har.

– Det är en trygghet att veta det. Nu ska jag springa ett 6-dagars för att se hur det går. Men inte på löpband, säger Kristina Paltén.

Vybarr Cregan-Reids löpbandstips:

Är man hänvisad till löpbandet, men vill uppnå samma effekter som av löpning utomhus, kan man försöka att simulera en utomhusmiljö när man springer.

– Ju fler sådana upplevelser man kan efterlikna, som en skogsvideo, naturljud, gräs som vidrör löparens ben eller starka dofter från tall- eller granolja, desto större psykologiska hälsofördelar kommer personen på löpbandet att uppnå genom löpningen, säger Vybarr Cregan-Reid.