Titta på rubriken. Ungefär så brukar essäer rubriceras: Konsten att … någonting, och som ni snart ska få se, så kan det innebära allt från konsten att knyta en slips till konsten att vandra.

Om essäer” hade förstås också varit gångbar som rubrik. Och så kan man författa (eller läsa) alster som ”Om detektivlitteratur” eller ”Om symfonirock”. Sådär, vi har redan börjat ringa in vad essän är för ett slags skapelse. Ordet essä kommer från franskan (essai) och betyder ”försök”. Det tycker jag verkar så avslappnat och prestigelöst, för försöka kan vi ju alla göra. Men studerar man essäkonstens litteraturhistoria, så får man lätt tillbaka sitt dåliga självförtroende, för där finns namn som Montaigne, Thoreau och Frans G. Bengtsson.

Vad är då en essä? Ja, tänk er en linje där den ena ändpunkten utgörs av en vetenskaplig artikel och den andra ändpunkten av ett kåseri eller kanske en novell. Mitt på denna linje finns essän. En blandning mellan facklitteratur och skönlitteratur, alltså. Hybrid skulle man kanske säga i dag.