I Sverige har vi inte någon korruptionsdebatt eftersom en inbillad sanning, i den form av mjuka korruption som vi dagligen blir påminda om, nu senast med fallet Henrik Landerholm, tar en allt större plats i samhällsbygget. När offentliga tjänster reserveras för den närmaste vänkretsen urholkas tilliten.

Det fortsätter att storma kring den nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Efter DN:s rapportering om upprepade säkerhetsincidenter, däribland sekretessbelagda dokument som glömdes kvar på en kursgård, kom nyligen ytterligare avslöjanden. Inte bara ska Landerholm i samband med tjänsteresor till Berlin ha använt skattepengar för privata ändamål medan hans särbo bodde i staden. Nu avslöjas dessutom allt fler tveksamheter kring hur Regeringskansliet hanterat de mejl där statsrådsberedningen, statsministerns egen stab, först blev informerad om den säkerhetsincident som Landerholm varit upphov till. Den rörde information som kan skada Sverige om den hamnat i fel händer.

En vanlig tjänsteman, rekryterad från de opolitiska leden, hade med en sannolikhet gränsande till visshet skiljts från sin tjänst på ett tidigt stadium. Men även om tjänsten som nationell säkerhetsrådgivare formellt är en opolitisk tjänst har statsministern inte bara politiserat den första tillsättningen av den, han har tagit politiseringen ett steg vidare och det går inte att utesluta att det även fanns ett raster av personliga hänsyn redan från början.