I en paradvåning i Vasastan i Stockholm lever kultursverige vidare. En oas, en skatt, ett levande minne – S:t Matteus församlingsbibliotek. Efter en lång tid i exil är jag tillbaka; bibliotekarierna är döda, men allt annat är sig likt.

Under många år utgjordes mitt liv av bibliotek, stamfik och det egna hemmet. Tusentals böcker, om man räknar efter, följde mina steg mellan stationerna i det utökade hem som är en människas värld. Sedan kom barnen, en annan slags hemkomst, som samtidigt är en exil; att finnas till för andra är förmodligen den största biten i en själv, men ensamheten, med sina egna horisonter, med den ostörda tanken, de fredade intrycken, de egna stämningarna, stillheten i en bok – tavlan som plötsligt får liv, ja sådana tystnader utgör ingen ringa del av ens existens; att leva är också att förbli vid sig själv. Jag stiger in genom porten, går upp för de två trapporna, det plingar till när jag öppnar dörren, då som nu. Ett tiotal år har gått, och bibliotekarierna – Tony och Håkan – visar sig vara döda, men jag välkomnas av Vivianne Hoogendoorn, som arbetade extra på den tiden och är sig lik.