Ur Pastoralsymfonien

En gång för två och ett halvt år sedan, när jag just hade återvänt från La Chaux-de-Fond, kom ett flickebarn, som jag inte kände, och bad mig genast följa med till en fattig gumma, som låg på sitt yttersta sju kilometer hemifrån. Hästen var inte frånspänd, och jag lät flickan stiga upp i vagnen, sedan jag först gått in och hämtat en lykta, ty jag räknade med att inte hinna hem före mörkrets utbrott.

Jag trodde att jag kände varje vinkel och vrå i min församling; men sedan vi kört förbi bondgården La Saudraie, anvisade flickan mig en avtagsväg, som jag dittills aldrig hade vågat mig in på. Två kilometer längre bort kände jag dock igen en liten undangömd insjö, där jag kom ihåg att jag som yngling hade åkt skridskor några gånger. På femton år hade jag inte längre återsett den, ty mina prästerliga åligganden för mig aldrig åt det hållet. Jag skulle inte ha kunnat utpeka var sjön låg, och jag hade glömt den så fullständigt, att när den nu plötsligt bredde ut sig i kvällens trolska, gyllenrosa belysning, föreföll det mig som om jag tidigare blott hade sett den i en dröm.